En gruvinvestering kan innebära arbetstillfällen, bostadsbehov och nya krav på infrastrukturen i en liten kommun. Men hur ska kommunen bedöma vad etableringen betyder på längre sikt, och hur mycket av värdet blir kvar på orten?

Det är frågor som Lennart Gustavsson återkommer till när TripleM intervjuar honom. Han beskriver ett växande tryck att få fram mineral till industrin, förstärkt av Europas försörjningsberoende och det geopolitiska läget. Samtidigt oroar han sig för vad som händer med utrymmet för lokala invändningar när råvarubehovet framställs som akut.

I ett tidigare samtal har han använt ordet nykolonialism. När vi återkommer till uttrycket står han fast vid sin oro.

– Det tycker jag finns en relevant oro för, säger Lennart Gustavsson.

Hans förhållande till gruvnäringen börjar i Adak, två mil norr om Malå, där han växer upp med en pappa som var gruvarbetare. Han berättar om sommarjobb åt Boliden vid sligdammen och om en period under jord vid den närbelägna Rudtjebäcksgruvan i Skelleftefältet efter militärtjänsten.

– Det är min korta proletära karriär, säger han med ett skratt och berättar om ett yrkesliv som lärare och specialpedagog, med ett långvarigt politiskt engagemang. 

I intervjun förenar han erfarenheter från kommunpolitiken, förtroendeupdrag på regional nivå och sina åtta år som riksdagsledamot med den uppgift han nu vill ge Georange: att skapa mötesplatser där gruvnäringens utveckling kan diskuteras också med dem som invänder mot den.

Kommunen behöver kunna värdera löftet

För att förtydliga hur han tänker beskriver Lennart Gustavsson en situation där en kommun har svårt att få ihop budgeten och ett företag presenterar planer på stora investeringar och hundratals arbetstillfällen. Löftet är svårt att avvisa. Därför blir kommunens förmåga att självständigt bedöma konsekvenserna avgörande, menar han.

Den kompetens han efterlyser gäller framför allt långsiktig samhällsplanering: ekonomiska och miljömässiga konsekvenser, bostäder, service och ansvar för infrastruktur. Företaget har sin tekniska sakkunskap. Kommunen måste kunna bedöma vad projektet betyder för samhället omkring anläggningen.

– Man kan inte kräva att mindre kommuner ska ha den kompetensen eller den beredskapen. Kommunal samverkan är en möjlighet, säger han och hänvisar till erfarenheter av gemensamma nämnder över kommungränserna, där flera kommuner delar på resurser och kompetens. Han resonerar också om en kunskapsnod som skulle kunna bistå kommuner och regioner inför stora investeringar. SGU:s mineralinformationskontor i Malå nämner han som en tänkbar utgångspunkt. Och planeringshorisonten måste sträcka sig över hela gruvans livslängd. 

Vidare behöver kommunen undersöka hur samhället fungerar både före etableringen och efter att verksamheten upphört. En tidig uppgift är att pröva vilka behov som faktiskt kan uppstå.

– Vad betyder det här för samhället? Måste vi bygga fler skolor? Kommer vi att få en inflyttning? Hur ser infrastrukturen ut?

Lennart Gustavsson

Till detta hör kunskap om stegen från prospektering till eventuell gruvdrift. Gustavsson menar att skillnaden ibland försvinner i diskussionen. Prospekteringen bygger upp kunskap om en möjlig fyndighet, och bolaget som utför arbetet behöver inte vara den aktör som senare utvecklar en gruva. Projektet eller bolaget kan säljas vidare.

Den skillnaden behöver vara begriplig även utanför branschen, anser han. När undersökningar presenteras måste företaget förklara både syftet och osäkerheten: målet är att hitta något som kan utvinnas, men undersökningarna kan också leda till att projektet inte går vidare.

Arbetstillfällen räcker inte som svar

Den lokala nyttan behöver, enligt Lennart Gustavsson, bedömas längs en större del av värdekedjan. Vilka tjänster och leverantörsföretag kan utvecklas omkring gruvan? Var sker förädlingen? Var uppstår sysselsättningen och var hamnar vinsten?

Han vill att sociala konsekvenser får större utrymme i bedömningen av en etablering. Med skogsbruket som jämförelse beskriver han en oro för att bygden levererar råvaror medan fortsatt förädling sker någon annanstans. Samtidigt ser han möjligheter i teknik som gör det lättare att utföra kvalificerat arbete också på mindre orter.

Han vill också diskutera hur ekonomiska resurser återförs till de kommuner där naturtillgångarna finns. Han nämner gruvskatt och förändrade skattebaser som frågor att undersöka, utan att presentera en färdig modell. Hänvisningar till arbetstillfällen och kommunalskatt ger enligt honom inte hela svaret på vad bygden får tillbaka.

– Jag tror inte att det räcker. Det är skillnad på aktiviteten under byggskedet och den sysselsättning som består, säger han och hänvisar till vindkraftsutbyggnaden i sin tidigare hemkommun som han beskriver som en intensiv etableringsperiod som följdes av betydligt färre arbetstillfällen i driften. 

– Det är den sortens skillnad som kommunerna måste kunna analysera innan de planerar bostäder och service.

Statens ansvar fortsätter efter etableringen

När nationellt angelägna projekt genomförs i små kommuner behövs statlig uppbackning under en längre tid, anser Lennart Gustavsson. Stödet behöver följa de behov som uppstår under projektets gång.

– Jag tror inte att staten kan säga: nu har vi gjort jobbet, nu är det upp till er.

Lennart Gustavsson

Han pekar på efterbehandlingen av Blaikengruvan i Sorsele som ett exempel på hur ansvaret kan bli långvarigt. Enligt SGU började Scanmining bryta zinkmalm i augusti 2006 och gick i konkurs i december 2007. Även den efterföljande ägaren gick i konkurs, utan att ha återupptagit malmbrytningen.

När konkursboets tillgångar inte räckte till beviljades statliga bidrag till arbetet. SGU redovisar cirka 400 miljoner kronor för perioden till och med 2035. Det är beviljade medel, inte en redovisning av redan förbrukade pengar. Myndigheten bedömer att vattenrening behövs under lång tid även efter avslutad efterbehandling. [1]

Statens roll blir särskilt känslig när nationella prioriteringar ställs mot kommunens egen planering. Gustavsson tar upp grafitprojektet vid Nunasvaara i Kiruna kommun som ett exempel på hur staten ”kör över” en kommun.

Den 22 januari 2026 antog regeringen en detaljplan som möjliggör gruvverksamhet där. Länsstyrelsen hade på regeringens uppdrag tagit fram förslaget i kommunens ställe. Beslutet föregicks av ett föreläggande till kommunen att anta en detaljplan och därefter ett uppdrag till länsstyrelsen. [2]

Lennart Gustavsson vill dock inte förenkla detta till en fråga om att ”köra över” en kommun. Hans oro gäller om en allt starkare betoning på råvaruförsörjning kan leda till att mindre hänsyn tas till lokal opinion. Han återkommer därför till behovet av tidig dialog, även när motsättningarna är svåra.

Effektivare regler är inte lättare regler

EU:s förordning om kritiska råmaterial, Critical Raw Materials Act (CRMA), är en del av bakgrunden. Den ska stärka försörjningen och innehåller särskilda regler för strategiska projekt. [3] Lennart Gustavsson ser ett tryck att göra processerna snabbare, men vill skilja effektivitet från minskad miljöhänsyn.

– Vi måste möjligtvis ha effektivare regler, men effektivare regler är inte lättare regler.

Lennart Gustavsson

Han bedömer att höga miljöambitioner kan vara en långsiktig konkurrensfördel för svensk industri. Företag som investerar i teknik och miljöåtgärder kan ha nytta av att kraven driver utvecklingen vidare. Att sänka ambitionerna kan, i hans resonemang, försvaga värdet av sådana investeringar.

En förbättring som han efterlyser är mer utvecklad myndighetssamverkan. Med Malå och Skelleftefältet som utgångspunkt beskriver han hur mineralintressen, renskötsel, naturvärden och andra anspråk på marken kan sammanfalla.

Här behöver olika juridiska frågor hållas isär. Miljöbalken har regler om avvägning mellan oförenliga riksintressen, men strandskydd och Natura 2000 omfattas också av särskilda bestämmelser. Alla skydd och markanspråk kan därför inte behandlas som likvärdiga poster i en enda intresseavvägning. [4]

Gustavsson berättar om en idé han tidigare varit med och skissat på: ett fiktivt gruvprojekt i nordvästra Malå där berörda myndigheter samlas och gemensamt undersöker hur intressekonflikterna ska hanteras. Syftet skulle vara ett bättre beslutsunderlag. Han beskriver det som ett sätt att pröva samverkan, inte som en genomförd tillståndsprövning.

Företaget måste vara tydligt med sitt syfte

För Lennart Gustavsson börjar dialogen långt före ett avgörande beslut. Markägare, samebyar och kringboende behöver tidigt förstå vad företaget vill undersöka och hur arbetet kan beröra dem. En borrigg eller ett flygplan som genomför mätningar ska inte bli den första informationen om ett projekt.

Kommunikationens uppgift är enligt honom att förklara verksamheten och dess förutsättningar. Att få människor att tycka att projektet är bra får inte vara själva målet. Företaget behöver också vara öppet med det kommersiella intresset, samtidigt som det förklarar varför det finns en marknad för råvaran.

– Ni ska tjäna pengar, det är er uppgift när ni har ett aktiebolag. Men sen kan man ju diskutera mycket annat utöver det, säger han.

Georange vill få med fler som invänder

Det är i samtalen mellan olika intressen som Lennart Gustavsson ser en uppgift för Georange. Föreningen grundade Euro Mine Expo som första gången arrangerades i Malå innan den flyttades till Skellefteå 2008. Nu vill Lennart Gustavsson framför allt pröva mindre mötesplatser, nära de frågor och områden där intressena möts.

Han beskriver Georange som inne i en nystart och vill under de närmaste åren undersöka om det finns behov av den rollen. Men trovärdigheten skulle öka om fler motstående intressen fanns representerade, anser han. Han efterlyser större medverkan från miljörörelsen och vill få med samebyar.

Samtidigt ser han ett hinder för samebyarnas deltagande i branschanknutna sammanhang:

– Det är svårt att få dem med, för då kan de lätt bli ansedda som köpta.

Att få människor till samma möte räcker inte, framhåller Gustavsson. Det behövs ödmjukhet, pedagogik och metodik för att deltagarna ska kunna tala med varandra också när de är oense. Han återkommer till föreningens devis om att prata med folk, inte om folk.

– Där man träffas, där man tycker lika, det händer i grunden väldigt lite.

Han räknar inte med att varje samtal ska sluta i enighet.

– Man kan kanske inte uppnå konsensus, men man kan uppnå acceptans.

[1] SGU, Blaikengruvan. Sidan är granskad 18 mars 2025. Stöd för konkurserna, cirka 400 miljoner kronor beviljade till och med 2035 och fortsatt vattenrening. Uppgiften är daterad i artikeln; den ska inte läsas som en ny totalbudget för september 2026.https://www.sgu.se/samhallsplanering/fororenade-omraden/gruvor/blaikengruvan/

[2] Regeringen, Regeringen antar detaljplan för ny grafitgruva i Kiruna kommun. Publicerad 23 januari 2026; beslutet fattades 22 januari. Stöd för vem som tog fram respektive antog planen. Regeringens beskrivning av kommunens handläggning används inte som bevis för kommunens motiv.https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/01/regeringen-antar-detaljplan-for-ny-grafitgruva-i-kiruna-kommun/

[3] EU-förordning 2024/1252 av den 11 april 2024, publicerad 3 maj 2024. Förordningens inledning stödjer syftet om försörjning och särskilda strategiska projekt. Den exakta beräkningen av tillståndsfrister har inte kunnat slutkontrolleras i denna genomgång; 27-månadersuppgiften är därför borttagen ur artikeln. Den är under inga omständigheter en allmän tid från prospektering till en gruva i drift.https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX%3A32024R1252

[4] Miljöbalken, särskilt 3 kap. 10 §, 4 kap. samt 7 kap. om områdesskydd. Avvägning mellan riksintressen är inte ett generellt undantag från andra skyddsregler. Texten gör ingen juridisk bedömning av ett enskilt projekt.https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/miljobalk-1998808_sfs-1998-808/

EU-kommissionen publicerade den 18 september ett utkast till den lista som ska styra exporten av icke-farligt avfall till länder utanför OECD. Indien har ansökt om att få fortsätta ta emot avfall från EU, men metallskrot omfattas inte av godkännandet i utkastet.

Om den slutliga listan får samma utformning stoppas därför exporten av järn-, stål- och aluminiumskrot som klassas som avfall från EU till Indien den 21 maj 2027. Reuters beskriver Indien som den största köparen av europeiskt aluminiumskrot.

Det är ännu inte ett beslutat exportförbud. Kommissionens förslag ska behandlas innan listan fastställs, och länder kan godkännas om de visar att de berörda avfallsströmmarna hanteras på ett miljömässigt godtagbart sätt.

Godkännandet gäller särskilda avfallsflöden

Reglerna är en del av EU nya förordning om avfallstransporter. Utgångspunkten är att icke-farligt avfall bara får exporteras till ett land utanför OECD om landet har ansökt om det och kommissionen bedömer att just det aktuella avfallsslaget kan tas om hand på ett säkert sätt.

Det handlar alltså inte om ett undantag för enskilda transporter. Landet och avfallsflödet måste finnas med på EU lista. Exportören ska dessutom kunna visa att den mottagande anläggningen behandlar materialet korrekt, bland annat genom oberoende granskningar.

Listan ska uppdateras regelbundet, minst vartannat år. Indien och andra länder som inte godkänns för metallskrot i den första versionen kan därför lämna kompletterande underlag och ansöka på nytt.

Reglerna omfattar metallskrot som rättsligt räknas som avfall. Metallråvara som har behandlats och uppfyller kriterierna för att inte längre klassas som avfall kan omfattas av andra handelsregler. Exporten till OECD-länder berörs inte heller av just denna lista.

Mer skrot i EU är inte automatiskt mer återvinning

För europeisk metallindustri kan begränsningarna innebära att mer sekundär råvara stannar inom unionen. Det ligger i linje med EU ambition att minska råvaruberoendet och öka användningen av återvunnet material.

Tillgången kan bli särskilt viktig när fler stålverk går över till skrotbaserade ljusbågsugnar och aluminiumindustrin försöker öka produktionen från återvunnen metall. Sådan produktion kräver generellt mindre energi än framställning från järnmalm respektive bauxit.

Men ett exportstopp skapar inte i sig någon europeisk efterfrågan. Olika stål- och aluminiumprocesser behöver särskilda kvaliteter och sammansättningar, vilket innebär att allt skrot inte kan användas av alla verk. Kapacitet, energikostnader och efterfrågan på de färdiga metallerna avgör också hur mycket material industrin kan ta emot.

Recycling Europe uppger att omkring 80 procent av branschens metallvolymer redan säljs inom Europa. De återstående cirka 20 procenten exporteras bland annat för att avsättningen inom EU inte är tillräcklig.

Om viktiga köpare försvinner innan den europeiska efterfrågan hunnit växa kan resultatet bli större lager och lägre priser på insamlat skrot. Det kan pressa återvinnarnas lönsamhet och på sikt minska värdet av att samla in, sortera och upparbeta material – alltså de verksamheter som ska förse metallindustrin med cirkulär råvara.

Efterfrågan blir den avgörande länken

För nordisk stålindustri kan mer tillgängligt skrot vara en fördel när användningen av ljusbågsugnar ökar. Samtidigt sammanfaller exportreglernas införande inte nödvändigtvis med utbyggnaden av ny smältkapacitet, och efterfrågan gäller inte alltid samma skrotkvaliteter som annars skulle ha exporterats.

För att politiken ska stärka cirkulariteten behöver begränsningarna därför följas av investeringar i sortering, förbehandling, omsmältning och metallurgisk kapacitet. Konkurrenskraftiga elpriser och fungerande handel inom EU blir också viktiga, liksom en marknad som är beredd att efterfråga och betala för återvunnet innehåll.

Kommissionens förslag kan därmed ge europeiska stål- och aluminiumverk större tillgång till skrot. Men utan tillräcklig industriell efterfrågan riskerar flaskhalsen bara att flyttas: från brist på återvunnen metall hos användarna till växande lager hos återvinnarna.