FoU

Fler gruvor räcker inte för att bryta beroendet

Att öppna fler gruvor utanför Kina räcker inte för att skapa en robust försörjning av sällsynta jordartsmetaller. En ny studie visar hur kapaciteten för separering, raffinering och magnettillverkning ingår i industriella ekosystem som är både kostsamma och tidskrävande att bygga upp på nya platser.

Redaktionen 3 september, 2026 • 3 minuters läsning

Sällsynta jordartsmetaller används bland annat i permanentmagneter för elmotorer, vindkraftverk, elektronik och försvarssystem. De geologiska tillgångarna är spridda över flera världsdelar, men stora delar av den industriella värdekedjan är koncentrerade till Kina.

Enligt de uppgifter som återges i studien stod Kina 2024 för omkring 60 procent av den globala gruvproduktionen av de sällsynta jordartsmetaller som används i magneter. Landets andel steg till cirka 91 procent inom raffinering och separering och 94 procent inom tillverkningen av permanentmagneter.

Det är denna skillnad mellan tillgången på mineral och kontrollen över förädlingen som står i centrum för Klavdij Logožars studie i tidskriften Business Strategy and the Environment.

Fyra hinder förstärker varandra

Klavdij Logožar utvecklar ett teoretiskt ramverk med fyra sammanhängande förklaringar till att försörjningskedjan förblir koncentrerad trots starka politiska och ekonomiska drivkrafter att förändra den.

Det första hindret finns i värdekedjans mellanled. Separering, raffinering och magnettillverkning kräver specialiserad teknik, stora investeringar och avancerad processkunskap. En ny gruva utanför Kina kan därför fortfarande bli beroende av kinesisk kapacitet för att förädla materialet.

Det andra hindret är investeringsrisken. Projekten har långa ledtider och återbetalningstider, samtidigt som marknaderna för enskilda jordartsmetaller är små och priserna kan svänga kraftigt. Osäkerhet om efterfrågan, politik och framtida teknik kan få investerare att vänta även när det långsiktiga behovet förväntas öka.

Kina har byggt ett helt ekosystem

Det tredje hindret beskriver forskaren som en inlåsning i etablerade industriella kluster. Kina har inte bara gruvor och separationsanläggningar, utan också kompetens, underleverantörer, forskningsmiljöer och kunder inom bland annat magnet-, fordons- och elektronikindustrin.

När dessa verksamheter finns samlade uppstår skalfördelar, kunskapsutbyte och leverantörsnätverk som är svåra för en ny aktör eller region att återskapa. För att bygga en konkurrenskraftig alternativ försörjningskedja krävs därför parallella investeringar i flera delar av systemet.

Det fjärde hindret är geopolitiskt och institutionellt. Exportkontroller och strategisk konkurrens kan göra alternativa leveranser mer angelägna, men samtidigt öka osäkerheten för långsiktiga investeringar. Skillnader mellan länders regler och bristande samordning kan dessutom leda till splittrade eller överlappande satsningar.

Hela värdekedjan måste utvecklas

Studiens slutsats är inte att geografisk diversifiering saknar värde. Fler leverantörer kan minska enskilda företags utsatthet, men de löser inte den systemiska sårbarheten om centrala delar av förädlingen fortfarande är koncentrerade till samma land.

För nordiska och europeiska projekt innebär resonemanget att en ny fyndighet bara är utgångspunkten. Försörjningstryggheten avgörs också av om det finns finansiering, processteknik, kompetens, separationskapacitet, magnettillverkning och långsiktiga kunder.

Klavdij Logožar rekommenderar bland annat långsiktiga leveransavtal, offentlig-privata partnerskap och riktade finansieringslösningar. Han efterlyser också industriella kluster som knyter samman gruvor, förädling, tillverkning och slutanvändare.

Återvinning och materialsubstitution kan bidra, men betraktas i studien som komplement snarare än fristående lösningar.

Ett teoretiskt ramverk

Studien bygger på en konceptuell sammanvägning av forskning om försörjningskedjor, globala värdekedjor och industripolitik. Underlaget består av tidigare forskning, policyanalyser och branschrapporter.

Författaren har alltså inte empiriskt prövat hur mycket vart och ett av de fyra hindren påverkar verkliga investeringsbeslut. Studien omfattar inte heller intervjuer med företag eller jämförelser mellan enskilda projekt.

Resultaten bör därför läsas som ett teoretiskt ramverk för att förstå den bestående koncentrationen, inte som en utvärdering av vilka europeiska projekt som kommer att lyckas.

Referens: Klavdij Logožar, ”Structural Constraints to Sustainable Supply Chain Diversification: Rare Earth Elements, Business Strategy and Resilience in the Energy Transition”, Business Strategy and the Environment, 2026. Läs artikeln [Öppen tillgång]

Nyhet

Slites kalktillstånd står fast

Heidelberg Materials har fått ett lagakraftvunnet tillstånd för fortsatt och utökad kalkstensbrytning i Slite under 30 år. Högsta domstolen tar inte upp överklagandena. Därmed är tillståndsfrågan avgjord, men bolagets planerade CCS-anläggning är fortfarande pausad i väntan på en finansieringslösning.

Redaktionen 10 september, 2026 • 2 minuters läsning

Högsta domstolen meddelade den 7 september att den inte beviljar prövningstillstånd för överklagandena av Heidelberg Materials täkttillstånd i Slite på Gotland.

Mark- och miljööverdomstolen hade redan i november 2025 beslutat att inte pröva överklaganden från bland andra föreningen Urbergsgruppen och ett antal markägare. När ärendet inte heller tas upp av Högsta domstolen står mark- och miljödomstolens ursprungliga avgörande fast och vinner laga kraft.

Tillstånd för 30 års brytning

Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt beviljade tillståndet i maj 2025. Det gäller i 30 år och omfattar fortsatt och utökad brytning av kalk- och märgelsten i File hajdar-täkten samt märgelsten i Västra brottet.

Heidelberg Materials får också uppföra anläggningar för sortering, krossning och transport av materialet samt leda bort inläckande dag- och grundvatten från täkterna. Kalkstenen används som råvara vid bolagets cementfabrik i Slite.

Tillståndet innehåller ett stort antal villkor om bland annat yt- och grundvatten, naturvärden, buller, vibrationer, damning och kemikaliehantering. Domstolen beviljade även Natura 2000-tillstånd och dispens från vissa bestämmelser i artskyddsförordningen.

Domstolen bedömde att täktverksamheten inte äventyrar den allmänna dricksvattenförsörjningen eller vattenuttag ur enskilda brunnar i täkternas närhet. Om verksamheten ändå skadar brunnar inom det fastställda påverkansområdet ska Heidelberg Materials ordna en alternativ dricksvattenförsörjning.

Bolaget ska investera 1,5 miljarder

Heidelberg Materials uppger att omkring 1,5 miljarder kronor ska investeras i skydds- och kompensationsåtgärder för vatten och natur på Gotland.

I åtagandena ingår enligt bolaget insatser som ska stärka dricksvattenförsörjningen. De planerade åtgärderna beräknas fördubbla den lokala kapaciteten för dricksvatten. Ett kontroll- och uppföljningsprogram ska användas för att följa effekterna och vid behov justera åtgärderna tillsammans med tillsynsmyndigheterna.

Investeringens storlek och den beräknade fördubblingen av dricksvattenkapaciteten är uppgifter från Heidelberg Materials. Effekterna har ännu inte uppnåtts utan är beroende av att åtgärderna genomförs och fungerar som planerat.

CCS-projektet är fortfarande pausat

Det långsiktiga täkttillståndet är en förutsättning för Heidelberg Materials planer på att bygga en anläggning för avskiljning och lagring av koldioxid, CCS, vid cementfabriken.

HD-beskedet innebär däremot inte att CCS-projektet har återstartat eller att finansieringen är klar. Utvecklingsarbetet är fortfarande pausat medan bolaget arbetar vidare med finansieringsfrågan.

Heidelberg Materials står fast vid ambitionen att genomföra satsningen. Enligt bolagets egen beräkning skulle anläggningen kunna minska Sveriges samlade klimatutsläpp med upp till fyra procent. Uppgiften är en prognos och inte ett uppmätt resultat.

Tillståndet undanröjer därmed den rättsliga osäkerheten kring den långsiktiga råvaruförsörjningen till cementfabriken. Det återstår fortfarande ett separat investerings- och finansieringsbeslut innan CCS-planerna kan förverkligas.

Analys

EU-status räcker inte för råvaruprojekten

EU har gett 60 råvaruprojekt strategisk status för att skynda på utvinning, förädling och återvinning. Nu varnar 23 av projekten för finansieringsproblem, svag marknadstillgång och långsamma tillståndsframsteg. Uppropet blottlägger avståndet mellan politisk prioritering och genomförbara investeringar.

Redaktionen 10 september, 2026 • 3 minuters läsning

Tjugotre av EU:s 60 strategiska råvaruprojekt står bakom ett gemensamt upprop om behovet av mer stöd. Dokumentet skickades till EU-kommissionen i augusti och har inte offentliggjorts, men som Reuters har tagit del av. Reuters rapporterade om innehållet den 8 september.

Enligt Reuters varnar projekten för att svårigheter med finansiering, marknadstillgång och framsteg i tillståndsprocesserna kan försätta vissa satsningar i omedelbar fara. Varningen gäller särskilt projekt som närmar sig slutligt investeringsbeslut och behöver kapital för att ta nästa steg.

Uppropet namnger inte de enskilda projekt som uppges ha akuta likviditetsproblem. Det går därför inte att dra slutsatsen att samtliga strategiska projekt befinner sig i kris eller att något bestämt nordiskt projekt ingår bland undertecknarna.

Strategisk status är ingen finansiering

EU-kommissionen utsåg 47 strategiska projekt inom unionen i mars 2025 och ytterligare 13 i länder utanför EU i juni samma år. Projekten omfattar utvinning, förädling, återvinning och i några fall ersättning av strategiska råvaror.

Statusen innebär bland annat att projekten betraktas som ett allmänintresse och ska kunna få samordnat stöd för finansieringskontakter samt snabbare tillståndsprocesser. Enligt EU:s förordning om kritiska råmaterial, CRMA, är den normala tidsgränsen 27 månader för utvinningsprojekt och 15 månader för projekt inom förädling och återvinning.

Kommissionen betonar samtidigt att CRMA inte i sig är ett finansieringsinstrument. Att ett projekt har valts ut innebär alltså inte något löfte om bidrag, lån, garantier eller investeringar. Statusen garanterar inte heller avsättning för produktionen genom bindande kundavtal.

I sitt svar till Reuters uppger kommissionen att den sedan december har satt ett ramverk på plats för att mobilisera 1,7 miljarder euro till strategiska projekt. Formuleringen innebär inte att motsvarande summa redan har betalats ut. Någon offentlig redovisning av hur mycket som har beviljats eller nått enskilda projekt framgår inte av kommissionens svar.

Elva projekt med nordisk anknytning

I kommissionens beslut från 2025 finns tre svenska projekt: LKAB ReeMAP med Malmberget, Per Geijer och den planerade industriparken i Luleå, Talgas grafitprojekt Natural Graphite One samt NorthCYCLE för batteriåtervinning.

De sex finländska projekten är Keliber Lithium, Kolmisoppi, Sakatti, Fortum Hydromet, Hycamites grafitproduktion och utbyggnaden av Jervois Finlands koboltraffinaderi. Bland projekten utanför EU finns även den norska koppargruvan Nussir samt det sammanlänkade grafitprojektet Norgraph-Greenland Graphite i Norge och Grönland.

Uppräkningen visar den nordiska bredden, men säger inget om projektens aktuella ekonomi eller om de har undertecknat uppropet. Kommissionens beslut om strategisk status är inte heller en löpande lägesrapport över projektens utveckling.

Nästa fråga är vad statusen har gett

Projekten ska bidra till CRMA mål för 2030: att EU ska utvinna minst 10 procent, förädla minst 40 procent och återvinna minst 25 procent av sin årliga förbrukning av strategiska råvaror. Högst 65 procent av förbrukningen av en strategisk råvara ska samtidigt komma från ett enda land utanför unionen.

Uppropet visar att urvalet av projekt bara är början. Innan ny kapacitet kan byggas behövs bland annat eget kapital och lån, tillstånd, konkurrenskraftiga kostnader och kunder som är beredda att teckna avtal.

Den naturliga följdfrågan till de nordiska projekten är därför vad EU-statusen hittills faktiskt har gett: nytt kapital, konkreta framsteg i tillståndsprocesserna eller bindande kundavtal. Utan sådana besked går det inte att bedöma hur stor del av den utpekade kapaciteten som kan vara i drift till 2030.