FoU

Flockningsmedel bör väljas efter slutmålet

Gruvbolag väljer ofta flockningsmedel genom att jämföra hur snabbt partiklarna i anrikningssanden sjunker. En ny forskningsöversikt visar varför det måttet inte räcker: polymeren som ger snabb sedimentering behöver inte ge klarast vatten eller bäst filtrering. Författarna efterlyser därför en mer systematisk urvalsmetod som utgår från nästa steg i processen.

Mats Janson 23 september, 2026 • 2 minuters läsning

TripleM har tidigare beskrivit hur vattenkvaliteten kring en gruva kan följas med geokemiska metoder. En annan del av samma vattenfråga finns inne i anrikningsverket: hur processvattnet ska skiljas från den finmalda anrikningssanden och kunna återföras till produktionen.

Polymera flockningsmedel används för att binda samman små mineralpartiklar till större flockar. Dessa sjunker snabbare och blir lättare att separera från vattnet i exempelvis förtjockare och filterpressar.

Valet görs ofta genom praktiska försök med olika polymerer och doseringar. Enligt den nya forskningsöversikten riskerar en sådan screening att bli alltför ensidigt inriktad på exempelvis sedimenteringshastighet.

Samma polymer klarar inte alla mål

Författarnas huvudpoäng är att avvattning inte är en enda uppgift. I ett processteg kan målet vara snabb sedimentering och klart vatten. I ett annat behövs flockar som tål pumpning och mekanisk påverkan. Vid filtrering kan i stället filterkakans vattenhalt och genomsläpplighet vara avgörande.

En polymer som presterar bäst enligt ett mått behöver därför inte vara det bästa valet för hela processen.

Översikten kopplar polymerernas molekylvikt, laddning och struktur till hur flockarna bildas och hur de sedan beter sig vid sedimentering, klarning och avvattning. Även dosering, blandning och kontakten mellan polymeren och mineralpartiklarnas ytor påverkar resultatet.

Forskarna föreslår därför att flockningsmedel ska utvärderas mot ett tydligt definierat slutmål. Det skulle kunna göra laboratorieförsöken mer träffsäkra och minska risken för att ett medel väljs för att det ger snabb sedimentering, men senare skapar problem vid exempelvis pumpning eller filtrering.

Ett ramverk, inte ett färdigt verktyg

Artikeln presenterar inte ett universellt beräkningsverktyg som redan kan ersätta platsspecifika försök. Det är en forskningsöversikt som sammanför tidigare kunskap och pekar ut hur valet av polymerer kan bli mer systematiskt.

Anrikningssandens mineralogi, partikelstorlek och ytkarakteristik varierar mellan gruvor. Även processvattnets salthalt och kemi kan förändras när en större andel vatten återanvänds. Författarna framhåller därför behovet av validering med realistiska anrikningssammansättningar, återcirkulerat processvatten och industriella driftförhållanden.

Ett bättre urval av flockningsmedel kan i princip förbättra vattenåtervinningen och skapa bättre förutsättningar för långt driven avvattning. Översikten visar däremot inte att metoden i sig minskar vattenförbrukningen med någon bestämd mängd eller gör torrstapling möjlig vid alla typer av gruvor.

Den praktiska betydelsen ligger snarare i att försöken kan styras av vad anrikningsverket faktiskt behöver uppnå. För nordiska gruvbolag och leverantörer av processteknik är det ett möjligt steg från bred kemikaliescreening mot mer genomtänkt utformning av hela avvattningskedjan.

Referens: Gustavo Pereira Zago, Celine Fawaz och João B. P. Soares, ”Polymer flocculation for tailings dewatering: From empirical screening to endpoint-specific design”, Chemical Engineering Journal, 2026.

Intervju

Vad blir kvar när råvarorna lämnar bygden?

Europas behov av metaller och mineral skärper frågan om vad gruvetableringar ger tillbaka lokalt. Lennart Gustavsson, åter som ordförande för Georange, vill se starkare kommunal kompetens, långsiktigt statligt stöd och mer förädling nära råvaruuttaget. Han ser en risk för ”nykolonialism” om brådskan tränger undan lokala intressen, och vill få in fler motstående röster i branschens samtal.

Mats Janson 18 september, 2026 • 9 minuters läsning

En gruvinvestering kan innebära arbetstillfällen, bostadsbehov och nya krav på infrastrukturen i en liten kommun. Men hur ska kommunen bedöma vad etableringen betyder på längre sikt, och hur mycket av värdet blir kvar på orten?

Det är frågor som Lennart Gustavsson återkommer till när TripleM intervjuar honom. Han beskriver ett växande tryck att få fram mineral till industrin, förstärkt av Europas försörjningsberoende och det geopolitiska läget. Samtidigt oroar han sig för vad som händer med utrymmet för lokala invändningar när råvarubehovet framställs som akut.

I ett tidigare samtal har han använt ordet nykolonialism. När vi återkommer till uttrycket står han fast vid sin oro.

– Det tycker jag finns en relevant oro för, säger Lennart Gustavsson.

Hans förhållande till gruvnäringen börjar i Adak, två mil norr om Malå, där han växer upp med en pappa som var gruvarbetare. Han berättar om sommarjobb åt Boliden vid sligdammen och om en period under jord vid den närbelägna Rudtjebäcksgruvan i Skelleftefältet efter militärtjänsten.

– Det är min korta proletära karriär, säger han med ett skratt och berättar om ett yrkesliv som lärare och specialpedagog, med ett långvarigt politiskt engagemang.

I intervjun förenar han erfarenheter från kommunpolitiken, förtroendeupdrag på regional nivå och sina åtta år som riksdagsledamot med den uppgift han nu vill ge Georange: att skapa mötesplatser där gruvnäringens utveckling kan diskuteras också med dem som invänder mot den.

Kommunen behöver kunna värdera löftet

För att förtydliga hur han tänker beskriver Lennart Gustavsson en situation där en kommun har svårt att få ihop budgeten och ett företag presenterar planer på stora investeringar och hundratals arbetstillfällen. Löftet är svårt att avvisa. Därför blir kommunens förmåga att självständigt bedöma konsekvenserna avgörande, menar han.

Den kompetens han efterlyser gäller framför allt långsiktig samhällsplanering: ekonomiska och miljömässiga konsekvenser, bostäder, service och ansvar för infrastruktur. Företaget har sin tekniska sakkunskap. Kommunen måste kunna bedöma vad projektet betyder för samhället omkring anläggningen.

– Man kan inte kräva att mindre kommuner ska ha den kompetensen eller den beredskapen. Kommunal samverkan är en möjlighet, säger han och hänvisar till erfarenheter av gemensamma nämnder över kommungränserna, där flera kommuner delar på resurser och kompetens. Han resonerar också om en kunskapsnod som skulle kunna bistå kommuner och regioner inför stora investeringar. SGU:s mineralinformationskontor i Malå nämner han som en tänkbar utgångspunkt. Och planeringshorisonten måste sträcka sig över hela gruvans livslängd.

Vidare behöver kommunen undersöka hur samhället fungerar både före etableringen och efter att verksamheten upphört. En tidig uppgift är att pröva vilka behov som faktiskt kan uppstå.

– Vad betyder det här för samhället? Måste vi bygga fler skolor? Kommer vi att få en inflyttning? Hur ser infrastrukturen ut?
Lennart Gustavsson

Till detta hör kunskap om stegen från prospektering till eventuell gruvdrift. Gustavsson menar att skillnaden ibland försvinner i diskussionen. Prospekteringen bygger upp kunskap om en möjlig fyndighet, och bolaget som utför arbetet behöver inte vara den aktör som senare utvecklar en gruva. Projektet eller bolaget kan säljas vidare.

Den skillnaden behöver vara begriplig även utanför branschen, anser han. När undersökningar presenteras måste företaget förklara både syftet och osäkerheten: målet är att hitta något som kan utvinnas, men undersökningarna kan också leda till att projektet inte går vidare.

Arbetstillfällen räcker inte som svar

Den lokala nyttan behöver, enligt Lennart Gustavsson, bedömas längs en större del av värdekedjan. Vilka tjänster och leverantörsföretag kan utvecklas omkring gruvan? Var sker förädlingen? Var uppstår sysselsättningen och var hamnar vinsten?

Han vill att sociala konsekvenser får större utrymme i bedömningen av en etablering. Med skogsbruket som jämförelse beskriver han en oro för att bygden levererar råvaror medan fortsatt förädling sker någon annanstans. Samtidigt ser han möjligheter i teknik som gör det lättare att utföra kvalificerat arbete också på mindre orter.

Han vill också diskutera hur ekonomiska resurser återförs till de kommuner där naturtillgångarna finns. Han nämner gruvskatt och förändrade skattebaser som frågor att undersöka, utan att presentera en färdig modell. Hänvisningar till arbetstillfällen och kommunalskatt ger enligt honom inte hela svaret på vad bygden får tillbaka.

– Jag tror inte att det räcker. Det är skillnad på aktiviteten under byggskedet och den sysselsättning som består, säger han och hänvisar till vindkraftsutbyggnaden i sin tidigare hemkommun som han beskriver som en intensiv etableringsperiod som följdes av betydligt färre arbetstillfällen i driften.

– Det är den sortens skillnad som kommunerna måste kunna analysera innan de planerar bostäder och service.

Statens ansvar fortsätter efter etableringen

När nationellt angelägna projekt genomförs i små kommuner behövs statlig uppbackning under en längre tid, anser Lennart Gustavsson. Stödet behöver följa de behov som uppstår under projektets gång.

– Jag tror inte att staten kan säga: nu har vi gjort jobbet, nu är det upp till er.
Lennart Gustavsson

Han pekar på efterbehandlingen av Blaikengruvan i Sorsele som ett exempel på hur ansvaret kan bli långvarigt. Enligt SGU började Scanmining bryta zinkmalm i augusti 2006 och gick i konkurs i december 2007. Även den efterföljande ägaren gick i konkurs, utan att ha återupptagit malmbrytningen.

När konkursboets tillgångar inte räckte till beviljades statliga bidrag till arbetet. SGU redovisar cirka 400 miljoner kronor för perioden till och med 2035. Det är beviljade medel, inte en redovisning av redan förbrukade pengar. Myndigheten bedömer att vattenrening behövs under lång tid även efter avslutad efterbehandling. [1]

Statens roll blir särskilt känslig när nationella prioriteringar ställs mot kommunens egen planering. Gustavsson tar upp grafitprojektet vid Nunasvaara i Kiruna kommun som ett exempel på hur staten ”kör över” en kommun.

Den 22 januari 2026 antog regeringen en detaljplan som möjliggör gruvverksamhet där. Länsstyrelsen hade på regeringens uppdrag tagit fram förslaget i kommunens ställe. Beslutet föregicks av ett föreläggande till kommunen att anta en detaljplan och därefter ett uppdrag till länsstyrelsen. [2]

Lennart Gustavsson vill dock inte förenkla detta till en fråga om att ”köra över” en kommun. Hans oro gäller om en allt starkare betoning på råvaruförsörjning kan leda till att mindre hänsyn tas till lokal opinion. Han återkommer därför till behovet av tidig dialog, även när motsättningarna är svåra.

Effektivare regler är inte lättare regler

EU:s förordning om kritiska råmaterial, Critical Raw Materials Act (CRMA), är en del av bakgrunden. Den ska stärka försörjningen och innehåller särskilda regler för strategiska projekt. [3] Lennart Gustavsson ser ett tryck att göra processerna snabbare, men vill skilja effektivitet från minskad miljöhänsyn.

– Vi måste möjligtvis ha effektivare regler, men effektivare regler är inte lättare regler.
Lennart Gustavsson

Han bedömer att höga miljöambitioner kan vara en långsiktig konkurrensfördel för svensk industri. Företag som investerar i teknik och miljöåtgärder kan ha nytta av att kraven driver utvecklingen vidare. Att sänka ambitionerna kan, i hans resonemang, försvaga värdet av sådana investeringar.

En förbättring som han efterlyser är mer utvecklad myndighetssamverkan. Med Malå och Skelleftefältet som utgångspunkt beskriver han hur mineralintressen, renskötsel, naturvärden och andra anspråk på marken kan sammanfalla.

Här behöver olika juridiska frågor hållas isär. Miljöbalken har regler om avvägning mellan oförenliga riksintressen, men strandskydd och Natura 2000 omfattas också av särskilda bestämmelser. Alla skydd och markanspråk kan därför inte behandlas som likvärdiga poster i en enda intresseavvägning. [4]

Gustavsson berättar om en idé han tidigare varit med och skissat på: ett fiktivt gruvprojekt i nordvästra Malå där berörda myndigheter samlas och gemensamt undersöker hur intressekonflikterna ska hanteras. Syftet skulle vara ett bättre beslutsunderlag. Han beskriver det som ett sätt att pröva samverkan, inte som en genomförd tillståndsprövning.

Företaget måste vara tydligt med sitt syfte

För Lennart Gustavsson börjar dialogen långt före ett avgörande beslut. Markägare, samebyar och kringboende behöver tidigt förstå vad företaget vill undersöka och hur arbetet kan beröra dem. En borrigg eller ett flygplan som genomför mätningar ska inte bli den första informationen om ett projekt.

Kommunikationens uppgift är enligt honom att förklara verksamheten och dess förutsättningar. Att få människor att tycka att projektet är bra får inte vara själva målet. Företaget behöver också vara öppet med det kommersiella intresset, samtidigt som det förklarar varför det finns en marknad för råvaran.

– Ni ska tjäna pengar, det är er uppgift när ni har ett aktiebolag. Men sen kan man ju diskutera mycket annat utöver det, säger han.

Georange vill få med fler som invänder

Det är i samtalen mellan olika intressen som Lennart Gustavsson ser en uppgift för Georange. Föreningen grundade Euro Mine Expo som första gången arrangerades i Malå innan den flyttades till Skellefteå 2008. Nu vill Lennart Gustavsson framför allt pröva mindre mötesplatser, nära de frågor och områden där intressena möts.

Han beskriver Georange som inne i en nystart och vill under de närmaste åren undersöka om det finns behov av den rollen. Men trovärdigheten skulle öka om fler motstående intressen fanns representerade, anser han. Han efterlyser större medverkan från miljörörelsen och vill få med samebyar.

Samtidigt ser han ett hinder för samebyarnas deltagande i branschanknutna sammanhang:

– Det är svårt att få dem med, för då kan de lätt bli ansedda som köpta.

Att få människor till samma möte räcker inte, framhåller Gustavsson. Det behövs ödmjukhet, pedagogik och metodik för att deltagarna ska kunna tala med varandra också när de är oense. Han återkommer till föreningens devis om att prata med folk, inte om folk.

– Där man träffas, där man tycker lika, det händer i grunden väldigt lite.

Han räknar inte med att varje samtal ska sluta i enighet.

– Man kan kanske inte uppnå konsensus, men man kan uppnå acceptans.

[1] SGU, Blaikengruvan. Sidan är granskad 18 mars 2025. Stöd för konkurserna, cirka 400 miljoner kronor beviljade till och med 2035 och fortsatt vattenrening. Uppgiften är daterad i artikeln; den ska inte läsas som en ny totalbudget för september 2026.https://www.sgu.se/samhallsplanering/fororenade-omraden/gruvor/blaikengruvan/

[2] Regeringen, Regeringen antar detaljplan för ny grafitgruva i Kiruna kommun. Publicerad 23 januari 2026; beslutet fattades 22 januari. Stöd för vem som tog fram respektive antog planen. Regeringens beskrivning av kommunens handläggning används inte som bevis för kommunens motiv.https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/01/regeringen-antar-detaljplan-for-ny-grafitgruva-i-kiruna-kommun/

[3] EU-förordning 2024/1252 av den 11 april 2024, publicerad 3 maj 2024. Förordningens inledning stödjer syftet om försörjning och särskilda strategiska projekt. Den exakta beräkningen av tillståndsfrister har inte kunnat slutkontrolleras i denna genomgång; 27-månadersuppgiften är därför borttagen ur artikeln. Den är under inga omständigheter en allmän tid från prospektering till en gruva i drift.https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX%3A32024R1252

[4] Miljöbalken, särskilt 3 kap. 10 §, 4 kap. samt 7 kap. om områdesskydd. Avvägning mellan riksintressen är inte ett generellt undantag från andra skyddsregler. Texten gör ingen juridisk bedömning av ett enskilt projekt.https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/miljobalk-1998808_sfs-1998-808/

FoU

Isotoper visar uranets vägar i gruvvattnet

Forskare vid Luleå tekniska universitet och LKAB har använt uranisotoper för att skilja mellan grundvattenflöden med olika sätt att frigöra och transportera uran i Leveäniemi dagbrott. Resultaten kan hjälpa gruvbolaget att rikta övervakning och åtgärder mot de vattenflöden och bergarter som bidrar med störst uranbelastning.

Mats Janson 23 september, 2026 • 3 minuters läsning

Redan 2025 visade samma forskargrupp att både grundvatten och vissa bergarter är viktiga urankällor i LKAB:s järnmalmsgruva Leveäniemi utanför Svappavaara. Ett nytt konferensbidrag följer nu upp arbetet genom att kombinera grundämnesanalyser med mätningar av förhållandet mellan uranisotoperna uran-234 och uran-238.

Syftet är inte bara att mäta hur mycket uran som finns i vattnet, utan att förstå varför det frigörs och vilka grundvattenflöden som står för den största belastningen.

Forskarna har analyserat vatten från dräneringsrör och diken i dagbrottet samt genomfört lakningsförsök med bergarter från gruvväggarna. Provtagningen utfördes mellan 2021 och 2023.

Två typer av grundvatten

Analysen pekar ut två huvudsakliga sätt för uran att mobiliseras i grundvattnet.

Den ena typen hade uranhalter under 20 mikrogram per liter men ett högt förhållande mellan uran-234 och uran-238. Forskarna kopplar detta till så kallad alfaretur, där radioaktivt sönderfall skadar mineralkornen och gör att uran-234 lättare frigörs utan att mineralet i stort löses upp.

Den andra typen hade halter över 30 mikrogram per liter och i vissa prover upp till 100 mikrogram. Där tyder resultaten på att uranhaltiga mineral löses upp i större omfattning och att kemiska komplex håller uranet rörligt i vattnet.

Det är denna senare typ av grundvatten som enligt forskarna bidrar med den största uranbelastningen och därför bör prioriteras vid övervakning och åtgärder.

Karbonat håller uranet rörligt

Försöken visar att uraninit var det mest reaktiva av de undersökta uranmineralen. Pegmatit med uraninit gav de högsta lakningshastigheterna från enskilda ytor i gruvväggen.

Samtidigt räcker det inte att enbart känna till bergartens uranhalt. Vid ett pH omkring 7–8 ökade uranets rörlighet när vattnet innehöll karbonat. Då bildas lösliga komplex mellan uran, karbonat och i vissa fall kalcium, vilket motverkar att uranet fälls ut och i stället underlättar transporten med grundvattnet.

En bergart med förhållandevis låg uranhalt kan dessutom få stor samlad betydelse om den täcker omfattande ytor. I Leveäniemi gäller det bland annat trakyandesit, som lakade mindre uran per kvadratmeter än den mest reaktiva pegmatiten men förekommer över en betydligt större del av dagbrottets väggar.

Pekar ut var åtgärder gör störst nytta

Resultaten ger ett mer riktat underlag för vattenhanteringen. I stället för att betrakta allt inkommande grundvatten som likvärdigt kan övervakningen koncentreras till dräneringsflöden där höga uranhalter kombineras med den isotopsignatur som tyder på upplösning och karbonatdriven transport.

Forskarna rekommenderar också att uraninitförande berg uppmärksammas vid karakterisering och hantering av gråberg. Exponering för vatten, kraftig finfördelning och samlagring med syrabildande berg kan öka risken för utlakning.

Studien gäller en specifik gruva och resultaten kan inte automatiskt överföras till andra fyndigheter. Bergarter, mineral och grundvattenkemi varierar mellan olika gruvor. Arbetet visar däremot hur mineralogi, vattenkemi och isotoper tillsammans kan användas för att skilja mellan urankällor och identifiera de flödesvägar som är viktigast att hantera.

Det är också en mer direkt industriell tillämpning än den ursprungliga formuleringen om att isotoperna skulle kunna avgöra uranets ålder i vattensystemet. Här används de i stället som geokemiska fingeravtryck för olika mobiliseringsprocesser.

Referens: Vimbainashe Lorraine Dzimbanhete, Torbjörn Karlsson, Oscar Paulsson och Lena Alakangas. Elemental and Isotopic Tracers as Tools for Understanding Mine Water Geochemistry – Insights from an Iron Ore Mine Site in Northern Sweden, International Mine Water Association 2026.