Grönt järn kan hålla stålet kvar i Europa
Europeisk tung industri kan minska utsläppen utan att hela produktionen försvinner, men modellen pekar inte mot en helt självförsörjande värdekedja. Den billigaste vägen kan i stället vara att importera gröna mellanprodukter, exempelvis järnsvamp, och behålla den fortsatta förädlingen i Europa. För svensk stålindustri skärper det frågan om var i kedjan konkurrenskraften finns.
I veckans Utblick beskriver TripleM hur nya handelsgränser påverkar stålets väg mellan världsdelarna och hur kostnaden för stålindustrins klimatomställning behöver fördelas mellan producenter, kunder och stater. En ny modellstudie knyter samman de två frågorna.
Forskarna undersöker om Europa kan minska industrins utsläpp utan att förlora den produktion, kompetens och sysselsättning som klimatpolitiken samtidigt är tänkt att göra långsiktigt konkurrenskraftig.
Svaret är försiktigt positivt. En djup utsläppsminskning är tekniskt möjlig, men inte nödvändigtvis genom att varje steg från råvara till färdig produkt utförs inom Europa.
Fem industrier i samma modell
Studien omfattar stål, cement, ammoniak, metanol och högvärdiga kemikalier. Forskarna har byggt in dessa processer i energisystemmodellen PyPSA-Eur och jämfört utvecklingen under olika antaganden om produktion, teknik, handel och klimatpolitik.
Till skillnad från modeller som behandlar industrins energianvändning mer översiktligt skiljer studien mellan olika produktionsvägar. För stål ingår bland annat masugn och syrgaskonverter, skrotbaserad ljusbågsugn samt direktreduktion med naturgas eller vätgas följd av ljusbågsugn.
Elektrifieringen får en central roll i samtliga industrigrenar. Vätgas blir särskilt betydelsefull för järnframställning, ammoniak och metanol, medan infångning och lagring av koldioxid får större betydelse för cement, där utsläpp uppstår även ur själva kalkstenen.
Modellen visar samtidigt att konkurrenskraften är mest pressad omkring 2040. Då sammanfaller hårdare utsläppskrav med stora investeringar i nya anläggningar, elproduktion, vätgas och annan infrastruktur. När investeringarna väl är genomförda minskar en del av kostnadstrycket mot 2050.
Import kan bevara senare produktionsled
Studiens mest intressanta slutsats gäller handeln med gröna mellanprodukter. I stället för att producera all vätgas, järnsvamp, ammoniak och metanol inom Europa kan vissa energiintensiva steg förläggas till regioner med bättre tillgång till billig förnybar energi.
För stålindustrin innebär det att järnmalm kan direktreduceras till järnsvamp eller varmbriketterat järn, HBI, utanför Europa. Materialet importeras därefter till europeiska ljusbågsugnar för vidare förädling till stål.
Enligt forskarnas beräkningar kan strategisk import av sådana mellanprodukter minska den årliga systemkostnaden med upp till 80 miljarder euro jämfört med ett scenario där hela produktionen byggs upp inom Europa. Beloppet avser den modellerade industrin som helhet och ska inte tolkas som en beräknad besparing enbart för stålsektorn.
Det är en viktig precisering av påståendet att klimatomställningen kan genomföras utan avindustrialisering. Modellen visar inte att varje befintligt produktionssteg blir konkurrenskraftigt. Den visar att Europa kan behålla mer av den senare förädlingen genom att vara selektivt med vilka delar av värdekedjan som måste finnas inom unionen.
Forskarna bedömer att en omfattande nyetablering av energiintensiv basproduktion helt inom Europa skulle kräva mycket stora och långvariga stöd. De förespråkar därför riktade och tidsbegränsade stöd till befintlig industri framför en bred subventionering av hela värdekedjan.
Var föds framtidens stål?
Slutsatsen ansluter direkt till frågan i Utblicks artikel om stålets nya handelsgränser: var föddes stålet?
Regler om ursprung, ”melt and pour”, tullkvoter och CBAM får olika konsekvenser beroende på om Europa importerar färdigt stål, stålämnen eller järnsvamp som sedan förädlas i ett europeiskt stålverk. En strategi byggd på importerade mellanprodukter förutsätter därför att handelspolitiken skiljer mellan import som tränger undan europeisk stålproduktion och råvaruflöden som gör produktionen möjlig.
Den knyter också an till frågan om vem som betalar för omställningen. Studien ger stöd för riktade offentliga insatser under den mest investeringsintensiva perioden, men inte för att staten permanent ska täcka varje kostnadsskillnad mot produktion i regioner med billigare energi.
För Sverige är resultatet dubbelt. Tillgången till järnmalm och el med låga utsläpp ger förutsättningar att producera vätgasreducerad järnsvamp inom Europa. Hybrit och Stegra bygger sina affärsidéer på att både järnframställning och ståltillverkning ska kunna ske här.
Samtidigt visar studien vilken konkurrens dessa satsningar möter. Europeiska stålverk kan i framtiden välja mellan järnsvamp från Sverige och HBI från länder med ännu billigare sol- eller vindkraft. Den svenska möjligheten ligger därför inte bara i att ersätta kol med vätgas, utan i att göra hela kombinationen av malm, el, vätgas, logistik och produktkvalitet konkurrenskraftig.
En möjlig väg, inte en prognos
Modellen räknar fram kostnadseffektiva kombinationer av teknik, produktion och handel. Den förutsäger inte vilka investeringar företag faktiskt kommer att genomföra.
Resultaten beror bland annat på antagna framtida priser på el, vätgas, koldioxid och importerade mellanprodukter. Modellen kan inte heller fullt ut fånga handelskonflikter, försörjningsrisker, lokalt motstånd, tillståndsprocesser eller kostnaderna för att flytta produktion och kompetens mellan regioner.
Där möter studien forskningen om EU råvarupolitik. Det som är tekniskt och ekonomiskt rationellt i en europeisk systemmodell måste fortfarande finansieras, tillståndsprövas och accepteras på de platser där elproduktionen, gruvorna, ledningarna och industrianläggningarna ska byggas.
Studien motbevisar därför inte risken för avindustrialisering. Den visar i stället att risken går att minska – om Europa väljer vilka produktionsled som är strategiska, tillåter handel med utsläppssnåla mellanprodukter och koncentrerar stöden till den period och de investeringar där de gör störst skillnad.
Referens: Alice Di Bella, Toni Seibold, Tom Brown och Massimo Tavoni, ”Decarbonization without deindustrialization in future pathways for European industry”, Cell Reports Sustainability, 2026. [OPEN ACCESS]