FoU

Industrirester kan ge gallium och germanium

Zinkrester, smältverksslagg, rökgasstoft och kolflygaska kan innehålla mer gallium och germanium än vissa primära malmer. En forskningsöversikt kartlägger hydrometallurgiska metoder för att utvinna metallerna, men identifierar samtidigt fem hinder som måste lösas innan processerna kan få större industriell användning.

Redaktionen 3 september, 2026 • 3 minuters läsning

Gallium och germanium används bland annat i halvledare, lysdioder, fiberoptik, solceller och annan avancerad elektronik. Metallerna bildar sällan egna fyndigheter som kan brytas ekonomiskt, utan utvinns vanligen som biprodukter från bearbetning av andra råvaror.

Försörjningen är samtidigt starkt koncentrerad till Kina. Landet införde 2023 exportkontroller för flera gallium- och germaniumprodukter, vilket ökade intresset för alternativa råvarukällor och återvinning ur befintliga industriella restströmmar.

I en forskningsöversikt i Minerals Engineering sammanställer Ernest V. Oteng, Marthias Silwamba, Lana Alagha och Alex Luyima kunskapsläget om sådan utvinning.

Restprodukterna kan vara anrikade

Översikten behandlar framför allt restmaterial från zinkproduktion, smältverksslagg, rökgasstoft och flygaska från kolkraftverk. Gallium och germanium kan byggas in i bland annat ferriter, silikater och glasartade aluminosilikater.

De industriella processerna kan dessutom ha koncentrerat metallerna i restprodukterna. Enligt författarna kan halterna därför i vissa fall överstiga dem som förekommer i primära malmer.

Det innebär inte automatiskt att utvinningen blir lönsam. Halten är bara en av flera faktorer. Det spelar också stor roll i vilka mineralfaser metallerna sitter och vilka andra ämnen som löses ut tillsammans med dem.

Flera vägar för lakning och separering

Forskarna går igenom hydrometallurgiska processer där gallium och germanium först lakas ur restmaterialet. Både sura och alkaliska lakningsmedel behandlas, liksom processer vid atmosfärstryck, under förhöjt tryck och med hjälp av ultraljud.

Efter lakningen måste metallerna separeras från den lösning som bildats. Översikten behandlar bland annat lösningsmedelsextraktion, jonbyte med funktionaliserade hartser och selektiv utfällning.

Metodernas effektivitet avgörs inte bara av hur stor andel gallium och germanium som löses ut. Processen måste också kunna skilja metallerna från järn, aluminium, kisel och andra ämnen i restmaterialet.

Fem hinder för industriell drift

Författarna identifierar fem återkommande hinder för att föra processerna till industriell skala.

Restmaterialens sammansättning varierar mellan olika anläggningar och över tid. Vid lakningen kan det dessutom bildas kiselgel, som försvårar filtrering och fortsatt processning. Höga halter av järn, aluminium och kisel kan komplicera reningen och öka förbrukningen av kemikalier.

Det finns också begränsad information om hur lakningsmedel och andra reagenser kan återvinnas mellan processcyklerna. Slutligen saknas tillräckligt många pilotförsök under förhållanden som motsvarar verklig industriell drift.

Forskarna efterlyser därför integrerade processflöden där lakning, rening och återvinning av kemikalier utvärderas som en helhet. De vill också se bättre redovisning av den totala metallåtervinningen och de föroreningar som följer med genom processen.

Potentialen behöver värderas lokalt

För europeiska metallproducenter innebär översikten att befintliga lager och löpande flöden av stoft, slagg och zinkprocessrester kan vara värda att undersöka närmare. Material som tidigare betraktats som ett kvittblivningsproblem kan i vissa fall innehålla strategiskt intressanta metaller.

Studien visar däremot inte att någon bestämd europeisk eller nordisk restström kan utnyttjas lönsamt. Varje material behöver karakteriseras mineralogiskt och analyseras med hänsyn till metallhalter, variationer, reningsbehov och lokala processförutsättningar.

Författarna efterlyser teknoekonomiska analyser och livscykelanalyser innan processernas ekonomi och miljöprestanda kan bedömas. De pekar även på möjligheten att använda digitala tvillingar för att styra och optimera framtida processer.

Översikten visar därmed en teknisk potential, men inte att storskalig produktion av återvunnet gallium och germanium redan är kommersiellt bevisad.

Referens: Ernest V. Oteng, Marthias Silwamba, Lana Alagha och Alex Luyima, ”A review of gallium and germanium recovery from industrial solid residues”, Minerals Engineering, volym 248, artikel 110594, 2026. Läs abstractet [Betalvägg]

Nyhet

Slites kalktillstånd står fast

Heidelberg Materials har fått ett lagakraftvunnet tillstånd för fortsatt och utökad kalkstensbrytning i Slite under 30 år. Högsta domstolen tar inte upp överklagandena. Därmed är tillståndsfrågan avgjord, men bolagets planerade CCS-anläggning är fortfarande pausad i väntan på en finansieringslösning.

Redaktionen 10 september, 2026 • 2 minuters läsning

Högsta domstolen meddelade den 7 september att den inte beviljar prövningstillstånd för överklagandena av Heidelberg Materials täkttillstånd i Slite på Gotland.

Mark- och miljööverdomstolen hade redan i november 2025 beslutat att inte pröva överklaganden från bland andra föreningen Urbergsgruppen och ett antal markägare. När ärendet inte heller tas upp av Högsta domstolen står mark- och miljödomstolens ursprungliga avgörande fast och vinner laga kraft.

Tillstånd för 30 års brytning

Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt beviljade tillståndet i maj 2025. Det gäller i 30 år och omfattar fortsatt och utökad brytning av kalk- och märgelsten i File hajdar-täkten samt märgelsten i Västra brottet.

Heidelberg Materials får också uppföra anläggningar för sortering, krossning och transport av materialet samt leda bort inläckande dag- och grundvatten från täkterna. Kalkstenen används som råvara vid bolagets cementfabrik i Slite.

Tillståndet innehåller ett stort antal villkor om bland annat yt- och grundvatten, naturvärden, buller, vibrationer, damning och kemikaliehantering. Domstolen beviljade även Natura 2000-tillstånd och dispens från vissa bestämmelser i artskyddsförordningen.

Domstolen bedömde att täktverksamheten inte äventyrar den allmänna dricksvattenförsörjningen eller vattenuttag ur enskilda brunnar i täkternas närhet. Om verksamheten ändå skadar brunnar inom det fastställda påverkansområdet ska Heidelberg Materials ordna en alternativ dricksvattenförsörjning.

Bolaget ska investera 1,5 miljarder

Heidelberg Materials uppger att omkring 1,5 miljarder kronor ska investeras i skydds- och kompensationsåtgärder för vatten och natur på Gotland.

I åtagandena ingår enligt bolaget insatser som ska stärka dricksvattenförsörjningen. De planerade åtgärderna beräknas fördubbla den lokala kapaciteten för dricksvatten. Ett kontroll- och uppföljningsprogram ska användas för att följa effekterna och vid behov justera åtgärderna tillsammans med tillsynsmyndigheterna.

Investeringens storlek och den beräknade fördubblingen av dricksvattenkapaciteten är uppgifter från Heidelberg Materials. Effekterna har ännu inte uppnåtts utan är beroende av att åtgärderna genomförs och fungerar som planerat.

CCS-projektet är fortfarande pausat

Det långsiktiga täkttillståndet är en förutsättning för Heidelberg Materials planer på att bygga en anläggning för avskiljning och lagring av koldioxid, CCS, vid cementfabriken.

HD-beskedet innebär däremot inte att CCS-projektet har återstartat eller att finansieringen är klar. Utvecklingsarbetet är fortfarande pausat medan bolaget arbetar vidare med finansieringsfrågan.

Heidelberg Materials står fast vid ambitionen att genomföra satsningen. Enligt bolagets egen beräkning skulle anläggningen kunna minska Sveriges samlade klimatutsläpp med upp till fyra procent. Uppgiften är en prognos och inte ett uppmätt resultat.

Tillståndet undanröjer därmed den rättsliga osäkerheten kring den långsiktiga råvaruförsörjningen till cementfabriken. Det återstår fortfarande ett separat investerings- och finansieringsbeslut innan CCS-planerna kan förverkligas.

Analys

EU-status räcker inte för råvaruprojekten

EU har gett 60 råvaruprojekt strategisk status för att skynda på utvinning, förädling och återvinning. Nu varnar 23 av projekten för finansieringsproblem, svag marknadstillgång och långsamma tillståndsframsteg. Uppropet blottlägger avståndet mellan politisk prioritering och genomförbara investeringar.

Redaktionen 10 september, 2026 • 3 minuters läsning

Tjugotre av EU:s 60 strategiska råvaruprojekt står bakom ett gemensamt upprop om behovet av mer stöd. Dokumentet skickades till EU-kommissionen i augusti och har inte offentliggjorts, men som Reuters har tagit del av. Reuters rapporterade om innehållet den 8 september.

Enligt Reuters varnar projekten för att svårigheter med finansiering, marknadstillgång och framsteg i tillståndsprocesserna kan försätta vissa satsningar i omedelbar fara. Varningen gäller särskilt projekt som närmar sig slutligt investeringsbeslut och behöver kapital för att ta nästa steg.

Uppropet namnger inte de enskilda projekt som uppges ha akuta likviditetsproblem. Det går därför inte att dra slutsatsen att samtliga strategiska projekt befinner sig i kris eller att något bestämt nordiskt projekt ingår bland undertecknarna.

Strategisk status är ingen finansiering

EU-kommissionen utsåg 47 strategiska projekt inom unionen i mars 2025 och ytterligare 13 i länder utanför EU i juni samma år. Projekten omfattar utvinning, förädling, återvinning och i några fall ersättning av strategiska råvaror.

Statusen innebär bland annat att projekten betraktas som ett allmänintresse och ska kunna få samordnat stöd för finansieringskontakter samt snabbare tillståndsprocesser. Enligt EU:s förordning om kritiska råmaterial, CRMA, är den normala tidsgränsen 27 månader för utvinningsprojekt och 15 månader för projekt inom förädling och återvinning.

Kommissionen betonar samtidigt att CRMA inte i sig är ett finansieringsinstrument. Att ett projekt har valts ut innebär alltså inte något löfte om bidrag, lån, garantier eller investeringar. Statusen garanterar inte heller avsättning för produktionen genom bindande kundavtal.

I sitt svar till Reuters uppger kommissionen att den sedan december har satt ett ramverk på plats för att mobilisera 1,7 miljarder euro till strategiska projekt. Formuleringen innebär inte att motsvarande summa redan har betalats ut. Någon offentlig redovisning av hur mycket som har beviljats eller nått enskilda projekt framgår inte av kommissionens svar.

Elva projekt med nordisk anknytning

I kommissionens beslut från 2025 finns tre svenska projekt: LKAB ReeMAP med Malmberget, Per Geijer och den planerade industriparken i Luleå, Talgas grafitprojekt Natural Graphite One samt NorthCYCLE för batteriåtervinning.

De sex finländska projekten är Keliber Lithium, Kolmisoppi, Sakatti, Fortum Hydromet, Hycamites grafitproduktion och utbyggnaden av Jervois Finlands koboltraffinaderi. Bland projekten utanför EU finns även den norska koppargruvan Nussir samt det sammanlänkade grafitprojektet Norgraph-Greenland Graphite i Norge och Grönland.

Uppräkningen visar den nordiska bredden, men säger inget om projektens aktuella ekonomi eller om de har undertecknat uppropet. Kommissionens beslut om strategisk status är inte heller en löpande lägesrapport över projektens utveckling.

Nästa fråga är vad statusen har gett

Projekten ska bidra till CRMA mål för 2030: att EU ska utvinna minst 10 procent, förädla minst 40 procent och återvinna minst 25 procent av sin årliga förbrukning av strategiska råvaror. Högst 65 procent av förbrukningen av en strategisk råvara ska samtidigt komma från ett enda land utanför unionen.

Uppropet visar att urvalet av projekt bara är början. Innan ny kapacitet kan byggas behövs bland annat eget kapital och lån, tillstånd, konkurrenskraftiga kostnader och kunder som är beredda att teckna avtal.

Den naturliga följdfrågan till de nordiska projekten är därför vad EU-statusen hittills faktiskt har gett: nytt kapital, konkreta framsteg i tillståndsprocesserna eller bindande kundavtal. Utan sådana besked går det inte att bedöma hur stor del av den utpekade kapaciteten som kan vara i drift till 2030.