Uranisotoper visar uranets vägar i LKAB:s gruvvatten
Forskare vid Luleå tekniska universitet och LKAB har använt uranisotoper för att skilja mellan grundvattenflöden med olika sätt att frigöra och transportera uran i Leveäniemi dagbrott. Resultaten kan hjälpa gruvbolaget att rikta övervakning och åtgärder mot de vattenflöden och bergarter som bidrar med störst uranbelastning.
Redan 2025 visade samma forskargrupp att både grundvatten och vissa bergarter är viktiga urankällor i LKAB:s järnmalmsgruva Leveäniemi utanför Svappavaara. Ett nytt konferensbidrag följer nu upp arbetet genom att kombinera grundämnesanalyser med mätningar av förhållandet mellan uranisotoperna uran-234 och uran-238.
Syftet är inte bara att mäta hur mycket uran som finns i vattnet, utan att förstå varför det frigörs och vilka grundvattenflöden som står för den största belastningen.
Forskarna har analyserat vatten från dräneringsrör och diken i dagbrottet samt genomfört lakningsförsök med bergarter från gruvväggarna. Provtagningen utfördes mellan 2021 och 2023.
Två typer av grundvatten
Analysen pekar ut två huvudsakliga sätt för uran att mobiliseras i grundvattnet.
Den ena typen hade uranhalter under 20 mikrogram per liter men ett högt förhållande mellan uran-234 och uran-238. Forskarna kopplar detta till så kallad alfaretur, där radioaktivt sönderfall skadar mineralkornen och gör att uran-234 lättare frigörs utan att mineralet i stort löses upp.
Den andra typen hade halter över 30 mikrogram per liter och i vissa prover upp till 100 mikrogram. Där tyder resultaten på att uranhaltiga mineral löses upp i större omfattning och att kemiska komplex håller uranet rörligt i vattnet.
Det är denna senare typ av grundvatten som enligt forskarna bidrar med den största uranbelastningen och därför bör prioriteras vid övervakning och åtgärder.
Karbonat håller uranet rörligt
Försöken visar att uraninit var det mest reaktiva av de undersökta uranmineralen. Pegmatit med uraninit gav de högsta lakningshastigheterna från enskilda ytor i gruvväggen.
Samtidigt räcker det inte att enbart känna till bergartens uranhalt. Vid ett pH omkring 7–8 ökade uranets rörlighet när vattnet innehöll karbonat. Då bildas lösliga komplex mellan uran, karbonat och i vissa fall kalcium, vilket motverkar att uranet fälls ut och i stället underlättar transporten med grundvattnet.
En bergart med förhållandevis låg uranhalt kan dessutom få stor samlad betydelse om den täcker omfattande ytor. I Leveäniemi gäller det bland annat trakyandesit, som lakade mindre uran per kvadratmeter än den mest reaktiva pegmatiten men förekommer över en betydligt större del av dagbrottets väggar.
Pekar ut var åtgärder gör störst nytta
Resultaten ger ett mer riktat underlag för vattenhanteringen. I stället för att betrakta allt inkommande grundvatten som likvärdigt kan övervakningen koncentreras till dräneringsflöden där höga uranhalter kombineras med den isotopsignatur som tyder på upplösning och karbonatdriven transport.
Forskarna rekommenderar också att uraninitförande berg uppmärksammas vid karakterisering och hantering av gråberg. Exponering för vatten, kraftig finfördelning och samlagring med syrabildande berg kan öka risken för utlakning.
Studien gäller en specifik gruva och resultaten kan inte automatiskt överföras till andra fyndigheter. Bergarter, mineral och grundvattenkemi varierar mellan olika gruvor. Arbetet visar däremot hur mineralogi, vattenkemi och isotoper tillsammans kan användas för att skilja mellan urankällor och identifiera de flödesvägar som är viktigast att hantera.
Det är också en mer direkt industriell tillämpning än den ursprungliga formuleringen om att isotoperna skulle kunna avgöra uranets ålder i vattensystemet. Här används de i stället som geokemiska fingeravtryck för olika mobiliseringsprocesser.
Referens: Vimbainashe Lorraine Dzimbanhete, Torbjörn Karlsson, Oscar Paulsson och Lena Alakangas. Elemental and Isotopic Tracers as Tools for Understanding Mine Water Geochemistry – Insights from an Iron Ore Mine Site in Northern Sweden, International Mine Water Association 2026.