Konkurrenter med gemensamma frågor
Gert Nilson har tilldelats Jernkontorets belöningsjetong i guld för sina insatser inom metallindustrins forskning och innovation. För den tekniske direktören handlar nyttan med gemensam forskning om att företagen ställer rätt frågor. När det av Jernkontoret organiserade forskningssamarbetet firar hundra år berättar han om hur konkurrenter kan dela kunskap, varför projekten ibland tappar riktning och vad industrin behöver lära sig på nytt.
När Gert Nilson, teknisk direktör på Jernkontoret, får frågan vad hundra år av gemensam forskning har förändrat i ett stålverk vill han helst inte peka ut en enda teknik eller process. Spåren finns, menar han, genom hela tillverkningen: i smältning och gjutning, i valsning och smide och i värmebehandlingen som ger stålet dess slutliga egenskaper.
Svårigheten är att skilja forskningens olika bidrag åt. Företagens egen utveckling, samarbeten med universitet och institut och den gemensamma forskningen går in i varandra. Dessutom flyttar sig målet hela tiden.
Gert Nilson hämtar ett exempel från sin tid på Uddeholm i Hagfors. Under åren han arbetade där hann stålsorter gå från att tillverkas i stora volymer till att försvinna ur försäljningen, medan andra växte från ingenting till bärande produkter. För den som arbetade med tillverkning och provning innebar utvecklingen att välkända material ersattes av nya som krävde ny processföring och därmed ny kunskap.
– Man skulle kunna tro att man löser ett problem och sedan är man färdig. Men vad som händer är att man skapar samma problem en gång till, fast på ett mer avancerat sätt, säger han.
Så snart processen klarar mer, använder produktutvecklarna utrymmet till att ställa högre krav på stålet. För Gert Nilson är det en förklaring till varför forskningen aldrig får någon naturlig slutpunkt. Svenska tillverkare som konkurrerar med specialiserade produkter måste fortsätta utvecklas för att kunna behålla sitt försprång.
Ett sekel av gemensamma problem
Rötterna till Jernkontorets tekniska samarbete går tillbaka till 1751, men den organisation som uppmärksammas i årets jubileum tillkom 1926. Året dessförinnan hade Alf Grabe, metallurg och redaktör för Jernkontorets Annaler, besökt Jernkontorets tyska motsvarighet, VDEh, som precis hade infört en organisation för gemensam forskning, och föreslagit en liknande organisation i Sverige. I maj 1926 beslutade Jernkontorets fullmäktige att samla forskningen i fyra utskott, från gruvbrytning och anrikning till valsning, smidning och värmebehandling.
Ett historiskt exempel i Jernkontorets jubileumsmaterial gäller sprickor i rostfritt stål. Där beskrivs hur gemensam forskning ökade förståelsen för lokala förändringar i kromhalten vid korngränserna. Enligt Jernkontoret gav kunskapen underlag för bättre legeringar och värmebehandlingar.
I dag är samarbetet organiserat i 14 teknikområden. Enligt Jernkontorets uppskattning motsvarar den gemensamma forskningen ungefär 10–15 procent av stålindustrins samlade forskningsverksamhet. Merparten bedrivs alltså på andra håll, framför allt inom företagen själva.
Gert Nilson menar ändå att värdet av samarbetet sträcker sig långt utanför de gemensamma projekten. En anställd som deltar får tillgång till andra människors erfarenheter och vet vem som kan hjälpa till när ett nytt problem uppstår.
– Individerna på enskilda företag får nätverk som gör att de får tillgång till mycket mer kunskap än vad de har hunnit bygga upp var och en för sig.
Alla behöver inte visa hela handen
Att företag delar ett tekniskt problem betyder inte att de har samma produktplaner. Just där ser Gert Nilson en viktig fördel med den gemensamma forskningen.
I ett samarbete mellan ett enskilt företag och ett universitet eller institut behöver företaget formulera vad det vill undersöka. I ett projekt med flera företag kan deltagarna enas om en övergripande fråga, samtidigt som var och en söker den kunskap som är viktig för den egna verksamheten. Det behöver inte framgå exakt varför företaget deltar och hur det tänker använda resultaten.
– Jag kan bidra och lära mig utan att avslöja exakt vad det är i förlängningen som jag är ute efter.
Det ger utrymme för samarbete även mellan konkurrenter. En deltagare kan vara intresserad av en viss del av processen, en annan av hur ett material beter sig. Resultaten kan sedan användas i skilda produkter och tillverkningsmetoder. Förutsättningen, menar han, är att deltagarna vet vad de får dela och var gränsen går för det egna företagets information.
Samarbetets innehåll har också förändrats när industrin har förändrats. Gert Nilson beskriver hur specialiseringen efter 1970- och 1980-talens omstruktureringar gjorde vissa gemensamma frågor färre. Verken utvecklade olika produkter och fick därmed delvis olika forskningsbehov. Energieffektivisering var dock ett område där det fortfarande var lätt att hitta gemensamma intressen.
Nu ser han nya möjligheter att samlas när företagen undersöker hur fossila bränslen och råvaror kan ersättas. Även verksamheter med olika produkter kan behöva förstå samma förändringar i processen. Nya verktyg för modellering av processer och produkter kan också utvecklas gemensamt.
Friheten har en baksida
Men samma frihet som gör det möjligt att delta utan att avslöja hela sin strategi kan försvaga ett projekt. Om alla agerar avvaktande finns risken att syftet med projektet blir otydligt och därmed att intresset svalnar.
Han beskriver det som en återkommande styrningsfråga. Forskare behöver kunna undersöka osäkra samband och arbeta långsiktigt. Samtidigt måste företagen ta ansvar för att förklara vilka problem som är viktiga i verksamheten. Det är där Jernkontoret spelar en viktig roll. Genom att stå i ständig dialog med både företagen och forskningsutförarna kan man upprätthålla balansen.
När han kom till Jernkontoret 2011 uppfattade han att delar av den gemensamma forskningen hade kommit för långt från företagens prioriteringar. Hans uppdrag blev, som han beskriver det, att få industrin att återta kommandot. Forskningsprogrammet Metalliska material blev ett viktigt verktyg i arbetet med den förändringen.
Det innebar att utgå tydligare från vilka frågor företagen ville ha svar på. Enligt Gert Nilson var omställningen bitvis besvärlig, men den gjorde också deltagarnas arbete mer relevant och uppskattat på hemmaplan.
– Det är att ställa rätt fråga som är det viktiga, inte hur man tar reda på svaret.
När bränslebytet förändrar processen
Vad är då en gemensam fråga i dag? Gert Nilson tar upp omställningen till fossilfrihet, som bland annat innebär att gå från gaseldad till elektrisk uppvärmning. För stålföretagen räcker det inte att veta att värmen kan produceras på ett annat sätt. De behöver också förstå hur snabbt materialet kan värmas och hur värmen fördelas i ugnen med mera.
Sådana frågor kan undersökas gemensamt. Företagen kan sedan anpassa kunskapen till sina stålsorter, sin utrustning och sina produkter.
Gemensamma försök och sammanställningar av materialegenskaper kan ge en referens som flera företag använder. Beslutet om vilket biokol som passar i en viss process ligger sedan hos det enskilda företaget.
– “Här har vi en referensram att utgå ifrån. Det här är vi alla överens om”. Sedan kan vi ovanpå det göra våra egna grejer.
Behovet av gemensamma bedömningsgrunder har en lång historia. Redan 1935 publicerades Jernkontorets skala för mikroslagger, små inneslutningar i stålet som kan påverka dess egenskaper. Enligt jubileumsmaterialet blev skalan senare både svensk och internationell standard. Den gav olika bedömare ett gemensamt sätt att beskriva materialet.
Även misslyckanden måste få plats
Att forskningen ska svara mot industrins behov betyder inte att resultatet kan vara garanterat. Gert Nilson anser tvärtom att osäkerheten är ett viktigt motiv för offentlig finansiering. Staten ska bidra till att företag vågar undersöka sådant som ligger bortom det trygga och redan kända.
Han pekar samtidigt på att misslyckanden kan ha olika orsaker. En idé kan visa sig inte fungera. Men ett försök kan också begränsas av att den tillgängliga utrustningen inte klarar det man vill undersöka. Då handlar svårigheten om möjligheten att genomföra forskningen.
Som exempel på en svår fråga tar han möjligheten att se och mäta vad som händer inne i en ljusbågsugn. Han beskriver hur försök att få bättre insyn i processen har lett till återkommande besvikelser. Lösningar som har verkat lovande har inte fungerat som avsett. Ett misslyckande kan också vara en framgång: Den här idén kommer inte att funka, varken för oss eller konkurrenterna, då kan vi sluta fundera på den och gå vidare.
Samtidigt vill han inte att bara säkra kort ska få finansiering. Även idéer där bedömarna har väldigt olika uppfattning behöver prövas.
– Man ska inte bara välja ut de projekt som alla är överens om, man ska också välja några av dem som man är väldigt oense om. Där kan det finnas spännande idéer.
Nya processer kräver ny kunskap
När Gert Nilson blickar framåt ser han datadriven produktion som en av de stora gemensamma uppgifterna. För att styra mer med hjälp av data behöver företagen förstå vad som går att mäta, vad mätningarna faktiskt säger och vilken kunskap som fortfarande saknas.
Det är en fortsättning på en lång utveckling. I sin historik beskriver Jernkontoret hur datorer började få genomslag i svensk stålindustri under 1960-talet, tillsammans med nya mätmetoder och matematiska modeller. År 2017 startade organisationen ett särskilt teknikområde för digitalisering.
För Gert Nilson kommer frågor om mätning och styrning att behöva bearbetas parallellt med utvecklingen av fossilfria processer och nya krav på råvarorna. När etablerade bränslen eller material ersätts kan även en erfaren tillverkare behöva lära om.
Därmed återkommer han till erfarenheten från Hagfors: varje framsteg ger utrymme för nya krav. Även efter hundra år behöver företagen lära sig behärska nästa förändring.
– Du blir hela tiden nybörjare på en process, säger Gert Nilson.
