Långban tar plats bland geologins viktigaste platser
Den nedlagda järn- och mangangruvan i Värmland har valts in på International Union of Geological Sciences lista över geologiska platser med särskilt stort internationellt vetenskapligt värde. Nära 400 mineralarter är kända från Långban, och nya upptäckter görs fortfarande i material som samlades in långt innan gruvan stängde.
Långbans gruvor utanför Filipstad är en av platserna i The Third 100 IUGS Geological Heritage Sites, som offentliggjordes den 6 november. Det är den tredje gruppen om 100 geologiska arvsmiljöer som International Union of Geological Sciences, IUGS, har utsett sedan 2022.
Långban blir samtidigt Sveriges tredje plats i bokserien. De kvartära lervarven i Ragunda valdes ut 2022 och Stora stenbrottet på Kinnekulle 2024.
Det handlar om ett vetenskapligt urval, inte en rangordning från plats ett till hundra. Enligt IUGS ska platserna innehålla geologiska företeelser av mycket stort vetenskapligt värde, fungera som internationella referenser eller ha haft stor betydelse för geovetenskapernas utveckling.
Urvalet är omfattande. Till den tredje omgången nominerades 144 platser från 70 länder. Bedömningen genomfördes av 104 experter från 32 länder, som tillsammans tog fram 720 utvärderingar. Den slutliga listan fastställdes därefter av IUGS verkställande kommitté.
Ett geologiskt laboratorium
Gruvbrytningen i Långban inleddes i liten skala redan under medeltiden och tog fart 1711. Till en början bröts järnmalm. Under 1800-talet tillkom manganmalm, och under gruvans sista år utvanns dolomit. Verksamheten upphörde 1972.
Det är emellertid inte mängden bruten malm som har gett Långban dess internationella särställning, utan den ovanliga mineralogin. En vetenskaplig studie från 2025 anger att nära 400 olika mineralarter är kända från fyndigheten. Nära 80 har Långban som typlokal, vilket betyder att mineralarten först beskrevs vetenskapligt med material därifrån.
– Långban utgör ett viktigt geologiskt arv eftersom det är en av de mest mineralrika platserna på jorden, säger Erik Jonsson i SGU pressmeddelande.
Erik Jonsson är statsgeolog på SGU och den som nominerade Långban och arbetade fram underlaget till IUGS. Enligt pressmeddelandet finns bland de omkring 80 typmineralen flera som inte har påträffats någon annanstans.
Mineralrikedomen är resultatet av en ovanligt lång och komplicerad geologisk historia. För omkring 1,9 miljarder år sedan bildades föregångarna till järn- och manganmalmerna i en grund, vulkaniskt aktiv havsmiljö. Berggrunden utsattes därefter för metamorfos, deformation, sprickbildning och cirkulation av varma vätskor. Grundämnen som bland annat arsenik, barium, beryllium, bly och antimon kunde då omfördelas och förenas på nya sätt under skiftande temperaturer och tryck.
Resultatet blev många små geokemiska miljöer där ovanliga mineral kunde bildas. Det är den kombinationen och inte en enskild spektakulär kristall som gör Långban till en internationell vetenskaplig referens.
Nytt mineral ur ett gammalt prov
Att Långban ännu inte är färdigutforskat illustreras av mineralet skogbyit, som beskrevs vetenskapligt 2025. Det är ett zirkoniumhaltigt mineral i braunitgruppen, uppkallat efter den svenske mineralogen Henrik Skogby.
Kristallerna är huvudsakligen högst omkring 60 mikrometer stora. Än mer anmärkningsvärt är att provet där mineralet identifierades, såvitt forskarna vet, samlades in från en varphög i Långban redan på 1950- eller 1960-talet. Varphögar är de upplag av gråberg och annat utsorterat material som gruvdriften lämnade efter sig.
Sedan gruvan stängdes och de underjordiska delarna vattenfylldes har varphögarna och äldre samlingar varit avgörande för fortsatt forskning. Ett prov som legat sparat i årtionden kan alltså fortfarande innehålla en mineralart som vetenskapen aldrig tidigare har beskrivit.
Erkännande ger inte automatiskt skydd
IUGS-utnämningen innebär inget nytt juridiskt skydd för Långban. Organisationens kriterier beskriver i stället beteckningen som ett vetenskapligt erkännande som kan användas för att stärka bevarande, utbildning och internationell synlighet. En plats kan förlora sin status om den skadas så svårt att dess geologiska betydelse inte längre går att utläsa.
– Det är ett glädjande, men inte förvånande besked, säger SGU generaldirektör Anette Madsen i myndighetens pressmeddelande.
För Långban bekräftar utnämningen en ställning som platsen länge har haft bland mineraloger. Samtidigt kan den ge ny uppmärksamhet åt den bevarade gruvmiljön och åt behovet av att göra dess vetenskapliga värden tillgängliga för framtida forskning. I Långban finns fortfarande upptäckter att göra – ibland i stenar som har väntat mer än ett halvt sekel på att bli undersökta.