FoU

Så kan värmen i stålslagg tas till vara

Slagg lämnar järn- och stålprocesser med ett stort värmeinnehåll som vanligen går förlorat när materialet kyls. En ny forskningsöversikt jämför teknik för att återvinna energin. Centrifugal granulering lyfts fram som ett lovande fysikaliskt alternativ, medan kemiska metoder kan omvandla värmen till bränslen.

Mats Janson 16 september, 2026 • 3 minuters läsning

Slagg tappas från masugnar och stålugnar vid temperaturer på långt över 1 000 grader. Trots det tas bara en begränsad del av värmen till vara. Materialet behöver kylas och hanteras på ett sätt som är säkert och som samtidigt ger slaggen rätt egenskaper för fortsatt användning.

I en ny forskningsöversikt går Ruoxun Zhang, Dunyu Liu och deras medförfattare igenom både fysikaliska och kemiska metoder för värmeåtervinning. De jämför teknikerna utifrån bland annat kapacitet, energieffektivitet och möjligheten att förena värmeåtervinning med behandling av slaggen.

Små partiklar avger värmen snabbare

De fysikaliska metoderna går förenklat ut på att först dela upp den smälta slaggen i mindre partiklar och sedan föra över värmen till luft, vattenånga eller ett annat medium. En större sammanlagd yta gör att värmen kan avges snabbare och under mer kontrollerade former.

Översikten lyfter särskilt fram centrifugal granulering. Där förs den flytande slaggen mot en roterande skiva eller behållare och kastas ut som droppar som snabbt stelnar.

I de anläggningar och försök som sammanställts bildas partiklar på omkring 1,5–6 millimeter. Tekniken uppges kunna hantera 60–80 ton slagg i timmen och nå en värmeåtervinningsgrad på 60–80 procent.

Siffrorna beskriver resultat från de studier som översikten bygger på. De visar inte att samma prestanda kan uppnås vid alla stålverk. Slaggens temperatur, viskositet och kemiska sammansättning varierar mellan exempelvis masugnar, konvertrar och ljusbågsugnar.

Värmen kan driva kemiska reaktioner

Kemisk återvinning innebär att slaggvärmen används för att driva reaktioner som kräver energi. Översikten behandlar bland annat reformering av metan, förgasning av kol och pyrolys. Energin lagras då i en produktgas eller ett bränsle i stället för att enbart återvinnas som varm luft eller ånga.

För metanreformering redovisas försök där slagg bidrog till en omvandlingsgrad på upp till 96 procent. För kolförgasning anges en värmeåtervinningsgrad på upp till 90 procent.

Även här krävs försiktighet vid jämförelser. Omvandlingsgrad och värmeåtervinningsgrad är olika mått, och resultaten kommer från skilda processupplägg. Kemiska metoder behöver dessutom bedömas utifrån vilka råvaror som används. Att omvandla slaggvärme till en kol- eller naturgasbaserad produkt ger inte automatiskt en stor klimatvinst, även om själva värmen tas till vara.

Slaggens egenskaper måste bevaras

Utmaningen är inte bara att fånga värmen. Kylningen påverkar hur slaggen stelnar och därmed vilka användningsområden det färdiga materialet får. Masugnsslagg kan exempelvis användas som råvara i cement, medan andra slagger används som ballast eller behöver behandlas ytterligare.

En återvinningsprocess som ger ett högt energiutbyte men försämrar slaggens värde som råvara kan därför vara mindre attraktiv totalt sett. Utrustningen måste också klara kontakt med ett hett, nötande och snabbt stelnande material utan att skapa återkommande driftstopp.

Det är en viktig fråga även för nordisk stålindustri som till exempel SSAB framgent. När masugnar ersätts av ljusbågsugnar förändras både mängden slagg och dess sammansättning. En investering i värmeåtervinning behöver därför anpassas till framtidens processer och till hur slaggen ska användas efter kylningen, inte bara till dagens energiflöden.

Översikten visar att det finns tekniker med lovande rapporterad prestanda, särskilt inom torr granulering. Däremot går det inte utifrån sammanställningen att slå fast vilken lösning som är bäst för ett enskilt stålverk. Det kräver fullskaliga driftdata och en samlad bedömning av energiutbyte, processäkerhet, slaggkvalitet och avsättning för den återvunna värmen.

Referens: Ruoxun Zhang, Dunyu Liu, Wenquan Lin, Jingjie Wang, Jianqiang Zhang, Bo Ai, Qiulin Wang och Jing Jin, ”Slag Waste Heat Recovery Technologies for Steel Industry: A State-of-the-Art Review”, Chemical Engineering & Technology, volym 49, nummer 7, 2026.

Nyhet

Välkommen till TripleM!

TripleM är en ny journalistisk plattform för metall-, mineral- och gruvindustrierna. Vi följer tekniken, affärerna, forskningen och människorna som formar branschen, allt med ett nordiskt perspektiv, nyfikenhet och en ambition att förklara hur branscherna hänger ihop.

Mats Janson 14 september, 2026 • 2 minuters läsning

Idén bakom TripleM bottnar i det faktum att metaller finns överallt i våra liv. Och att kunskapen, arbetet och vägvalen bakom dem trots det sällan får det utrymme de förtjänar.

TripleM ska därför vara en plats för alla som arbetar i branschen och för dem som vill förstå den bättre. Vi vill inte bara berätta att en investering görs eller att en teknik utvecklas, utan också varför det spelar roll för produktionen, människorna och samhället runt omkring. Samtidigt är branscherna som vi bevakar stora och spretiga. Därför erbjuder vi möjligheten att skräddarsy vilken typ av nyheter och uppdateringar man vill ta del av.

Flera av oss som är med och lanserar TripleM har arbetat inom metall-, mineral- och gruvindustrierna med journalistik, kommunikation och affärsutveckling. Rent redaktionellt vill vi vara nära branschen och självständiga i vår bevakning. Samarbetspartner bidrar med kunskap, perspektiv och kontakter, men redaktionen bestämmer vad vi bevakar och publicerar. Vår uppgift är att ställa frågor, kontrollera uppgifter och skilja resultat från löften.

Sajten är vårt första steg med intervjuer, fördjupningar och forskningsbevakning. Under hösten växlar vi upp med poddar och nyhetsbrev, en bit i taget för att varje del ska bli genomarbetad och användbar. Längre fram vill vi även skapa fler möjligheter för människor i branschen att mötas och utbyta kunskap.

Nu vill vi gärna höra från dig vad som behöver förklaras bättre? Vem borde vi träffa? Vilka frågor saknar du i bevakningen?

Välkommen till TripleM, vi ser fram emot att lära känna dig!

Tipsa oss!
Har du tips, idéer och tankar kring vad vi på TripleM ska skriva om?
Här hittar du kontaktuppgifter.

FoU

EU:s mineralproblem handlar om vem som tar risken

Varför har strategiska europeiska mineralprojekt svårt att få kapital trots ett starkt politiskt stöd? En ny studie söker svaret i hur EU, USA och Kina fördelar den ekonomiska risken. Medan Kina bär en stor del genom statlig planering och USA använder finanspolitik, upphandling och säkerhetspolitiska ingripanden har EU historiskt lämnat mer av risken till företagen.

Mats Janson 16 september, 2026 • 3 minuters läsning

TripleM rapporterade nyligen att 23 av EU:s 60 strategiska råvaruprojekt varnar för problem med finansiering, marknadstillgång och tillstånd. Att ett projekt har fått strategisk status enligt förordningen om kritiska råmaterial innebär inte att det garanteras kapital eller kunder.

En ny statsvetenskaplig studie ger en möjlig strukturell förklaring till detta glapp. Cornel Ban vid Copenhagen Business School jämför industripolitiken för kritiska råmaterial i Kina, USA och EU. Hans huvudfråga är inte bara vilka mål eller stödprogram regionerna har, utan hur deras institutioner hanterar ekonomisk risk.

Det kan handla om vem som tar förlusten om råvarupriserna faller, tekniken inte fungerar i industriell skala eller kunderna inte är beredda att teckna långsiktiga avtal. Gruvor, raffinaderier och separationsanläggningar kräver stora investeringar långt innan intäkterna kommer. Politisk efterfrågan på europeiska råvaror är därför inte samma sak som ett finansieringsbart projekt.

Kina samordnar hela kedjan

Cornel Ban beskriver Kina som en statsstyrd utvecklingsmodell där risk kan tas upp inom statliga planeringsorgan, statsägda företag och politiskt styrda banker. Det ger möjligheter att samordna investeringar genom hela värdekedjan, från gruvor och raffinering till materialproduktion och industriell användning.

Modellen innebär att enskilda projekt inte behöver bära hela marknads- och investeringsrisken själva. Det bidrar enligt analysen till att förklara Kinas starka position inom framför allt förädling och raffinering.

USA beskrivs som en annan typ av interventionsstat, starkt präglad av nationell säkerhet. Där kan risk fördelas genom federala stöd, skattepolitik, offentlig upphandling och statliga beställningar. Företagen förblir privata, men staten kan skapa en marknad eller bära delar av kostnaden när en råvara bedöms som strategiskt viktig.

EU har lagt nya verktyg ovanpå den gamla modellen

EU har historiskt arbetat mer genom regler, standarder, handelsrelationer och allianser. Enligt studien har det inneburit att en större del av risken för investeringar i gruvor och förädlingsanläggningar lämnats till privata aktörer.

Förordningen om kritiska råmaterial, nya finansieringsinitiativ och urvalet av strategiska projekt visar att EU rör sig mot en mer aktiv industripolitik. Cornel Ban beskriver dock utvecklingen som lager som läggs ovanpå den befintliga modellen, snarare än en fullständig förändring.

EU saknar bland annat en gemensam statsbudget och balansräkning som motsvarar en nationalstats. Unionen har därför svårare att snabbt samla finansiering och ta industriell risk på samma sätt som Kina eller USA.

Här möter studien den verklighet som TripleM tidigare beskrivit. EU kan sätta mål för utvinning, förädling och återvinning samt ge vissa projekt politisk prioritet. Men om staten inte tar en större del av risken måste projekten fortfarande övertyga privata investerare om framtida priser, tillstånd, teknik och kundavtal.

En förklaring – inte en rangordning

För nordiska mineralprojekt väcker analysen frågan om vad strategisk status faktiskt behöver kompletteras med. Det kan handla om garantier, lån, offentliga köpavtal eller andra former av riskdelning. Studien fastställer däremot inte vilket verktyg EU bör välja eller att alla strategiska projekt behöver offentligt stöd.

De modeller Cornel Ban beskriver är dessutom idealtyper. De gör skillnaderna tydliga, men förenklar variationerna inom Kina, USA och de 27 EU-länderna. Analysen visar inte heller att Kinas modell är överlägsen när miljömässiga, sociala och statsfinansiella konsekvenser vägs in.

Studiens viktigaste bidrag är i stället att flytta frågan från politiska ambitioner till institutionell kapacitet. Europas råvaruproblem handlar inte bara om fyndigheter, tillstånd eller teknik. Det handlar också om vem som är beredd att bära risken tills en gruva eller förädlingsanläggning faktiskt kan stå på egna ben.

Referens: Cornel Ban, The Beautiful and the Smelted: Industrial Policy Regimes for Critical Minerals in China, Europe and the United States, Stato e mercato, nummer 1, 2026, sidorna 59–99.