Ett parti på 30 000 ton skrot kan ha en genomsnittlig kopparhalt som ser fullt hanterbar ut. Men stålverket använder inte hela leveransen på en gång. När materialet delas upp i omgångar för smältning kan sammansättningen variera betydligt.

Carl Orrling använder ett räkneexempel för att beskriva problemet. En genomsnittlig kopparhalt på 0,2 procent kan dölja en variation från 0,05 till 0,4 procent i de hundratonsomgångar som ska in i processen.

– Om man vet vad halten är så blir det väldigt lätt att göra ett recept utifrån det. Det är variationen man måste ta höjd för, säger han.

För SSAB:s omställning blir den skillnaden en fråga av största vikt. Hur mycket skrot som kan användas beror på vad det innehåller, hur säkert innehållet är känt och vilken produkt som ska tillverkas. En råvara som fungerar väl för en stålsort kan kräva en annan blandning för nästa.

När TripleM träffar Carl Orrling på ett videomöte handlar samtalet om hela vägen fram till det färdiga stålet. I Oxelösund pågår investeringar i både en ljusbågsugn och en ny härdlinje. I Luleå ska ett nytt stålverk byggas kring elektrisk smältning och en annan råvaruförsörjning.

Den tekniska grunden är väl etablerad. Utmaningen är att få råvaror, utrustning och produktkrav att fungera tillsammans.

De mjuka stålen ställer hårda krav

Skrotbaserad ståltillverkning har använts länge i Sverige. Carl Orrling pekar på erfarenheter inom både rostfria stål och andra specialstål. SSAB har dessutom egen ljusbågsugnsbaserad produktion i USA att utgå från.

För de nordiska verken innebär omställningen att denna tillverkningsväg får en större roll för platta kolstålsprodukter, där masugnsbaserad produktion historiskt har dominerat i Europa.

Men vilka produkter är egentligen svårast att tillverka med en hög andel skrot?

Carl Orrling pekar på de mjuka stålen för krävande formning, exempelvis bilarnas yttre karossdelar. Där kan kraven på låga halter av oönskade ämnen vara särskilt stränga.

– Våra höghållfasta specialprodukter påverkas mindre av restelementen än exempelvis stål där man ska ha god formbarhet och premierar de egenskaperna, förklarar han.

Koppar är en viktig begränsning. Enligt Carl Orrling kan SSAB inte avlägsna koppar och nickel i den aktuella ståltillverkningsprocessen. Halterna behöver därför hanteras genom valet och blandningen av råvaror.

Som exempel nämner han stål med ett krav på högst 0,08 procent koppar. Med en vanlig skrotmix som innehåller 0,2–0,25 procent koppar behövs omkring 65 procent rent järn för att nå den nivån i det färdiga stålet. Andelen är ett räkneexempel och beror på skrotets sammansättning.

Siffran är alltså ett exempel på vad vissa produktkrav kan innebära. Någon fast blandning för hela Luleås produktion är inte bestämd.

Kunskap om skrotet ger större handlingsutrymme

Skillnaden mellan olika skrotflöden är stor. Internt skrot från den egna produktionen har en känd historik. Detsamma gäller ofta spill från en kunds tillverkning, exempelvis när plåt pressas till bildelar. Material från uttjänta produkter, som har samlats in och passerat flera led, kan ha ett mer varierande innehåll.

Carl Orrling återkommer till att bättre sortering och analys kan göra mer skrot användbart. När osäkerheten är stor behöver stålverket planera för att innehållet kan ligga i den ogynnsamma delen av intervallet.

– I viss mån får man nästan ta höjd för värsta fallet i produktionen. Men det som är bra är att man också kan matcha skrotkvaliteten mot produkten.

Det öppnar för en mer noggrann användning av råvarorna. Den renaste järnråvaran kan användas där kraven är högst, medan andra skrotkvaliteter kan passa produkter som tål större mängder restelement.

Arbetet börjar dock långt före stålverket och Carl Orrling tar återvinningen av en bil som exempel. Om kopparhaltiga delar avlägsnas före fragmenteringen blir förutsättningarna bättre än om allt först sönderdelas och därefter ska sorteras.

Han ser också en möjlig affär för skrotleverantörerna.

– Förbättrad sortering, klassificering och analys av råvaran skulle gynna hela systemet. Det kan också möjliggöra att man får en liten premie för det arbetet.

Kundernas spill blir en råvara

Ett sätt att få bättre kontroll är att bygga retursystem tillsammans med kunderna.

SSAB har ett returskrotavtal med Volvo Cars och diskuterar liknande upplägg med andra producenter. Företaget har också inlett samarbeten med Stena Recycling och Kuusakoski, berättar Carl Orrling.

Även när en kund arbetar för att utnyttja materialet effektivt uppstår spill. Om det kan hållas åtskilt och återföras till ståltillverkningen finns kunskapen om materialet kvar.

– Kan man få tillbaka det är det ett väldigt väldefinierat skrot när det gäller egenskaper och kemisk analys.

För råvaruförsörjningen i Luleå ser SSAB hela EU som en relevant marknad. Carl Orrling räknar med att en större del av det skrot som samlas in i Europa kommer att användas inom unionen när fler stålverk ställer om.

Samtidigt ser han ett behov av bättre insamling. Mer efterfrågan behöver mötas med både större tillgängliga volymer och bättre kunskap om vad materialet innehåller.

– Vi behöver börja se på återvinning som en strategisk resurs, säger han.

Järnsvampen ger fler möjligheter

Skrotet ska kompletteras med järnsvamp, den järnråvara som framställs genom att syret avlägsnas ur järnmalmen utan att järnet smälts.

För SSAB fyller den en viktig funktion när halterna av oönskade ämnen i råvarublandningen behöver hållas nere. I Luleå byggs systemet för att kunna variera andelen skrot och järnsvamp.

Carl Orrling beskriver separata system för tillförseln och en kontinuerlig matning till ugnen. En del flytande stål finns kvar i botten, en så kallad sump, som ingår i ugnens arbetssätt.

– Vi bygger systemet för att vara väldigt flexibelt, framför allt i Luleå. Även i Oxelösund har vi sagt att vi ska kunna använda upp till 80 procent järnsvamp vid behov.

Det senare är en uppgift om vad Oxelösunds utrustning ska kunna hantera. Den faktiska råvarublandningen ska anpassas efter produktkrav, kostnad och tillgänglighet.

LKAB är en central partner i omställningen. Men Carl Orrling understryker att SSAB också ser andra försörjningsmöjligheter.

– Vi har ganska bra flexibilitet när det gäller försörjningen av järnsvamp. Förutom LKAB finns det andra alternativ, och det finns en öppen marknad för produkter som motsvarar våra kvalitetskrav.

På frågan om alternativen finns även om LKAB:s volymer inte räcker är svaret tydligt:

– Absolut. Annars hade SSAB inte kunnat gå vidare med vår omställning. Självklart är LKAB en jätteviktig partner.

Råvarans ursprung påverkar utsläppen

Flexibiliteten innebär också att råvaror med olika klimatavtryck kan bli aktuella.

Carl Orrling skiljer mellan järnsvamp som framställts med naturgas och sådan som producerats med vätgas från fossilfri el. Om SSAB under en inledande fas behöver använda naturgasbaserat material blir klimatavtrycket högre än med det senare alternativet.

Han menar samtidigt att jämförelsen behöver omfatta den masugnsbaserade tillverkning som ersätts.

– Jämfört med den kommer utsläppen ändå att minska rejält. Man måste också titta på resultatet av omställningen, även om man under en inledningsfas måste använda fossilbaserat järn.

En ny smältprocess bestämmer därmed inte ensam den färdiga produktens klimatavtryck. Det påverkas också av hur järnråvaran har framställts och vilken energi som används genom kedjan.

Amerikanska ämnen prövas i nordiska verk

SSAB har redan ett sätt att undersöka hur skrotbaserat stål fungerar i den nordiska produktionen. Företaget har tagit över stålämnen från sina amerikanska verk och bearbetat dem vidare i Sverige och Finland. Det gör det möjligt att jämföra material från olika tillverkningsvägar i de processer som används här.

– Vi kan jämföra sida vid sida hur de beter sig i processen. Då kan vi också dra slutsatser om vilka krav vi ska ställa på den framtida metallurgin, berättar Carl Orrling.

Erfarenheterna omfattar både produkternas egenskaper och den dagliga driften: underhåll, service, tillgänglighet och hur produktionen kan anpassas.

De nya ugnarna i Oxelösund och Luleå får enligt honom större flexibilitet i råvaruhanteringen än SSAB:s befintliga amerikanska anläggningar. Lärdomarna från USA tas med samtidigt som nyare utrustning ger andra möjligheter.

Snabbare omställning av produktionen

En av de stora operativa skillnaderna gäller tiden det tar att ändra produktionstakten.

Carl Orrling beskriver hur beslut och anpassningar i dagens masugnsbaserade system kan behöva planeras över veckor. I det nya verket ska förändringar kunna göras på timbasis.

Den flexibiliteten väcker frågan om produktionen kan styras efter elpriset. Men när han får den frågan vill han bredda resonemanget. Stålet tillverkas mot kundorder, och ett produktionsstopp kan påverka leveranser och andra delar av verksamheten.

– Det är väldigt viktigt att man inte optimerar produktionen utifrån en enda parameter, exempelvis elpriset. Man får komma ihåg att allting vi producerar är orderbaserat.

Hans invändning gäller hur hela systemet ska fungera. Elektrifieringen behöver marknadsvillkor som gör industriell produktion möjlig och konkurrenskraftig.

– Vill man ha en elektrifiering måste man också skapa goda förutsättningar för det.

Affären finns också i produkterna

När Carl Orrling beskriver den ekonomiska logiken bakom omställningen i Luleå och Oxelösund lyfter han framför allt försäljningen av mer avancerade stålprodukter. En förbättrad kostnadsposition och möjligheten att sälja koldioxidreducerat stål till en premie bidrar också till värdeskapandet.

När Carl Orrling beskriver den ekonomiska logiken bakom omställningen återkommer han till effektivare fabriker, lägre fasta kostnader per färdig produkt och möjligheten att tillverka en mer avancerad produktportfölj. Även lägre koldioxidutsläpp är en del av affären. Och produktionssystemet ska också stärka SSAB:s förmåga att leverera de egenskaper som kunderna behöver.

För Luleå pekar han särskilt ut bil- och fordonsindustrin, både personbilar och tunga lastbilar. Byggindustrin är ytterligare en möjlig marknad, där han ser potential i hållbarhetskrav vid offentligt finansierade projekt.

Kundernas intresse för stål med lägre klimatavtryck varierar, konstaterar han. Men de behöver samtidigt kunna utveckla sina egna produkter och möta internationell konkurrens.

– Vi måste hjälpa våra kunder med avancerade produkter så att de kan hålla sig konkurrenskraftiga i en global värld.

Det knyter ihop råvarufrågan med det som syns längre fram i produktionskedjan. Ett väl sorterat skrotparti, en leverans av järnsvamp och möjligheten att justera blandningen i ugnen får sitt värde genom det stål som kan levereras.

För Luleå blir därför en avgörande fråga hur väl varje råvara kan matchas mot nästa kundorder. Ju bättre innehållet är känt, desto större blir möjligheten att återvinna stålet med rätt egenskaper även nästa gång.

Engebø är en ny europeisk källa till rutil, ett titanrikt mineral som huvudsakligen består av titandioxid, och almandin som är ett granatmineral som bland annat används som industriellt blästermedel och vid vattenskärning. Den 11 oktober rapporterade Nordic Mining stigande produktion vid gruvan Engebø i västra Norge. Två veckor senare stoppades gruvdriften för att bevara bolagets återstående likviditet.

Beslutet fattades sedan Nordic Mining och dotterbolaget Engebø Rutile and Garnet inte hade lyckats nå en uppgörelse med obligationsägarna och bolagets royaltygivare. Enligt bolaget hade parternas ståndpunkter tvärtom kommit längre ifrån varandra.

Stoppet gäller tills vidare. Nordic Mining har inte angett någon tidpunkt för en återstart eller redovisat hur personal, leveranser och driften av anrikningsverket påverkas.

Produktionen ökade före stoppet

Engebø började producera mineralkoncentrat i december 2024. Under 2025 skickades den första kommersiella granatleveransen, men upprampningen av framför allt rutilproduktionen blev långsammare och dyrare än planerat.

Under tredje kvartalet 2026 förbättrades ändå produktionen. Totalt behandlades 311 122 ton malm, 7 procent mer än under andra kvartalet. Rutilproduktionen steg med 74 procent till 2 190 ton, medan granatproduktionen ökade med 10 procent till 11 161 ton.

Enligt Nordic Mining låg rutilproduktionen i linje med den reviderade planen och granatproduktionen omkring 20 procent över den. Konsultbolaget Hatch hade samtidigt tagit in ett särskilt team för att stabilisera matningen och förbättra malningen samt de våta och torra separationsstegen.

Det räckte dock inte för att lösa finansieringen. Upprampningen hade redan förbrukat mer kapital än bolaget räknat med, samtidigt som de kommersiella intäkterna kom senare och i mindre omfattning än planerat.

Förlusten tömde kassan

Vid utgången av det andra kvartalet hade Nordic Mining omkring 150 miljoner norska kronor i kassan. Rörelseresultatet för kvartalet var minus 154,3 miljoner norska kronor och det operativa kassaflödet var negativt.

Bolaget hade då inte redovisat några intäkter för kvartalet, trots genomförda produktleveranser. Orsaken var pågående diskussioner om kvaliteten på de levererade produkterna.

I augusti uppgav Nordic Mining att ytterligare 10–15 miljoner dollar behövdes för att finansiera driften fram till november. Bolaget hade vid det laget investerat mer än 3 miljarder norska kronor i Engebø, men ännu inte nått en produktion som genererade tillräckliga kassaflöden.

Det illustrerar ett känsligt skede i nya gruvprojekt. När bygginvesteringarna till stor del är genomförda återstår fortfarande kostnader för personal, energi, underhåll, lager och problemlösning. Om produktionen eller försäljningen utvecklas långsammare än planerat kan rörelsekapitalet ta slut innan gruvan når stabil drift.

Nödlånet blev dyrt

I september tog Engebø in ny finansiering genom att utöka sitt befintliga obligationslån. Nya obligationer med ett nominellt värde på 30 miljoner dollar emitterades med 75 procents rabatt. Det innebar att bolaget bara fick in 7,5 miljoner dollar kontant.

Pengarna bedömdes räcka till mitten av oktober. Samtidigt sköts räntebetalningar upp och bolaget fick tillfälliga undantag från lånevillkor om minsta likviditet och eget kapital.

Den 20 oktober presenterades nästa kortfristiga lösning. Engebø ville ta in 3 miljoner dollar genom nya obligationer med högsta prioritet, med möjlighet att senare låna ytterligare 3 miljoner. Räntan skulle vara 17,5 procent och läggas till skulden fram till förfallodagen.

Konstruktionen visar hur akut situationen hade blivit. Det föreslagna lånet skulle förfalla en vecka efter den sista utbetalningen och hade därmed främst till uppgift att hålla verksamheten vid liv medan en långsiktig uppgörelse förhandlades fram.

Obligationsägare som företrädde mer än två tredjedelar av rösterna hade signalerat stöd. Lösningen krävde emellertid även medgivande från royaltygivaren, bland annat eftersom det nya lånet skulle få prioritet framför befintliga fordringar.

Obligationsägare möter royaltygivare

Engebøs finansiering består inte enbart av aktiekapital och traditionella lån. Under 2023 tillförde en fond förvaltad av Orion Resource Partners 50 miljoner dollar genom en royaltyfinansiering.

Avtalet ger royaltygivaren rätt till 11 procent av gruvans bruttointäkter under hela gruvans livslängd. Royaltyfordran har säkerhet i projektet men är efterställd det seniora obligationslånet.

Den föreslagna nödfinansieringen innebar att inga betalningar skulle göras på de befintliga obligationerna eller enligt royaltyavtalet innan det nya lånet hade betalats tillbaka. En långsiktig rekonstruktion kräver dessutom att obligationsägarna och royaltygivaren kan enas om hur värdet ska fördelas om deras fordringar skrivs ned eller förändras.

Den 26 oktober meddelade Nordic Mining att parternas ståndpunkter hade kommit längre ifrån varandra och att någon uppgörelse inte hade nåtts. Gruvdriften stoppades samma dag för att minska kostnaderna och bevara likviditeten.

Flera problem sammanfaller

Finansieringskrisen kommer samtidigt som Nordic Mining hanterar flera andra tvister och förändringar.

I september krävde projektets EPC-entreprenör Nordic Bulk omkring 50 miljoner norska kronor i en rättsprocess. Engebø bestrider delar av kravet och har i sin tur hållit inne betalningar med hänvisning till brister i levererad utrustning.

Den 30 september sade den amerikanska granatkunden Barton upp sitt leveransavtal med Engebø. Nordic Mining anser att uppsägningen saknar grund och uppgav att bolaget ville förhandla fram ett nytt avtal. Samma dag lämnade Finn Ivar Marum vd-posten och ersattes tillfälligt av Otto Søberg.

Tillståndsfrågan är däremot inte den direkta orsaken till det aktuella stoppet. Den norska regeringen beviljade den 30 september ett tillfälligt tillstånd för deponering av anrikningssand i Førdefjorden. Tillståndet gäller i tre år medan myndigheterna arbetar med en långsiktig lösning efter ett domstolsavgörande om den tidigare tillståndsprövningen.

Börsen markerar osäkerheten

Senare den 26 oktober placerade Oslo Børs Nordic Mining i sin så kallade Recovery Box. Det är inte ett handelsstopp, utan en särskild markering för bolag där omständigheterna gör prissättningen av aktien särskilt osäker.

Den 1 november meddelade Nordic Mining också att rapporten för tredje kvartalet flyttas från den 3 till den 24 november. Någon orsak angavs inte i kalenderbeskedet.

När detta skrivs har bolaget inte offentliggjort någon ny överenskommelse med fordringsägarna. Det saknas även besked om kvarvarande likviditet, hur länge verksamheten kan hållas stoppad, kostnaden för en återstart och om anrikningsverket fortsätter att behandla redan bruten malm.

Nordic Mining har tidigare uppgett att industriella aktörer genomför företagsgranskningar inför en möjlig långsiktig lösning. Ingen av dem har dock lämnat något bindande åtagande.

Gruvstarten tar inte bort finansieringsrisken

Engebø har en beräknad livslängd på 39 år och beskrivs av Nordic Mining som en av få nya källor till naturlig rutil i världen och Europas enda producent av granat. Rutil är en titanförande råvara, medan granat bland annat används som industriellt blästermedel.

Projektets långsiktiga råvaruvärde är emellertid en annan fråga än bolagets förmåga att betala de närmaste veckornas kostnader. En gruva kan ha stora reserver, giltiga tillstånd och efterfrågade produkter och ändå hamna i akut finansieringskris om upprampningen tar längre tid än den tillgängliga likviditeten räcker.

Engebø visar därmed att ett gruvprojekt inte är ekonomiskt avriskat bara för att anläggningen är färdigbyggd och den första produkten har lämnat fabriken. Den kanske känsligaste sträckan återstår: vägen från första leverans till stabil produktion och positivt kassaflöde.