FoU

Tre processteg ska rädda kobolt från gruvavfallet

Vid koppargruvan Mantoverde i Chile utvecklas en process som ska fånga upp kobolthaltig pyrit ur anrikningsverkets restström innan den deponeras. En teknisk artikel beskriver kombinationen av flotation, biolakning och jonbyte. Någon kommersiell koboltproduktion har ännu inte inletts; anläggningen befinner sig fortfarande på projektstadiet.

Redaktionen 2 september, 2026 • 3 minuters läsning

Capstone Copper tog 2024 ett nytt anrikningsverk för kopparsulfidmalm i drift vid Mantoverdegruvan i Chiles Atacamaregion. Verket konstruerades för att behandla 32 000 ton malm per dygn.

Den pyrit som följer med kopparmalmen innehåller kobolt i fast lösning. Det innebär att koboltatomer har ersatt en del av järnatomerna i pyritens kristallstruktur. I den befintliga anrikningsprocessen undertrycks huvuddelen av pyriten och följer med en restström mot gruvans sandmagasin.

En artikel i Mining, Metallurgy & Exploration beskriver hur denna pyrit i stället skulle kunna avskiljas och användas för koboltproduktion.

Tre processer ska kombineras

Det föreslagna processflödet börjar med skumflotation, där den kobolthaltiga pyriten separeras från kopparanrikningsverkets restström och koncentreras.

Pyritkoncentratet ska därefter ledas till Mantoverdes befintliga lakningshögar. Genom biologiskt understödd oxidation bryts pyriten ned så att kobolten går i lösning. I ett tredje steg ska kobolten avskiljas genom kontinuerligt motströms jonbyte, CCIX, ur en sidoström från kopparverkets lösningsmedelsextraktion.

Lösningen bygger därmed till stor del på att befintliga processer och anläggningsdelar används för ytterligare metallutvinning.

Kobolten produceras inte ännu

Artikeln kan lätt ge intryck av att koboltprocessen redan är i drift, men så är inte fallet. Det anrikningsverk som togs i bruk 2024 producerar kopparkoncentrat.

Capstones styrelse godkände i juli 2026 ett första projektsteg som ska återvinna koppar och pyrit ur anrikningsverkets restström. Bolaget räknar med att denna anläggning ska vara färdig i början av 2028. Projektet ska enligt bolagets beräkningar minska behovet av svavelsyra i lakningen med omkring 20 procent och öka produktionen av kopparkatoder med cirka 3 500 ton per år.

Att utvinna den kobolt som frigörs vid lakningen är ett andra projektsteg. Den särskilda jonbytesanläggningen för kobolt befinner sig fortfarande i genomförbarhetsstudie. Den planerade kapaciteten vid Mantoverde uppges kunna bli upp till 1 500 ton kobolt per år, men något slutligt investeringsbeslut om koboltsteget har inte redovisats.

Tar vara på en förlorad metall

Kobolt produceras redan i stor utsträckning som biprodukt från koppar- och nickelgruvor. Det nya i Mantoverdeprojektet är därför inte biproduktsprincipen i sig, utan att kobolt som annars skulle gå förlorad tillsammans med pyriten kan tas till vara.

Genom att avlägsna pyrit före deponeringen kan processen enligt författarna även minska risken för sura lakvatten från anrikningssanden. Pyritens oxidation i lakningshögen kan samtidigt minska behovet av inköpt svavelsyra och bidra till ytterligare kopparutvinning.

Kobolt används bland annat i nickelrika katodmaterial för litiumjonbatterier. Alla batterityper innehåller dock inte kobolt; exempelvis är de växande litiumjärnfosfatbatterierna, LFP, koboltfria. Metallen är ändå strategiskt betydelsefull eftersom både gruvproduktion och raffinering är geografiskt koncentrerade.

Företagets eget projektunderlag

Artikeln har fem författare. Peter Amelunxen och Brandon Akerstrom arbetar vid Capstone Copper, medan de övriga är knutna till konsultföretag som medverkat i processutvecklingen.

Det gör artikeln till en värdefull redovisning av ett konkret industriprojekt, men inte till en oberoende utvärdering. Författarna uppger dessutom att underliggande data inte är tillgängliga av kommersiella skäl.

Processen har demonstrerats i försök, men fullskalig koboltproduktion har ännu inte verifierats. Projektets slutliga ekonomi beror bland annat på kobolthalter, utvinningsgrad, driftkostnader, metallpriser och hur väl de tre processtegen fungerar tillsammans i kontinuerlig drift.

Referens: Peter Amelunxen, Brandon Akerstrom, Kain Nugent, Todd Harvey och Willem Duyvesteyn, ”Cobalt Recovery From Mill Tailings at Mantoverde Copper Mine”, Mining, Metallurgy & Exploration, volym 43, sidorna 4085–4095, 2026. Läs sammanfattningen [Betalvägg]

Nyhet

Slites kalktillstånd står fast

Heidelberg Materials har fått ett lagakraftvunnet tillstånd för fortsatt och utökad kalkstensbrytning i Slite under 30 år. Högsta domstolen tar inte upp överklagandena. Därmed är tillståndsfrågan avgjord, men bolagets planerade CCS-anläggning är fortfarande pausad i väntan på en finansieringslösning.

Redaktionen 10 september, 2026 • 2 minuters läsning

Högsta domstolen meddelade den 7 september att den inte beviljar prövningstillstånd för överklagandena av Heidelberg Materials täkttillstånd i Slite på Gotland.

Mark- och miljööverdomstolen hade redan i november 2025 beslutat att inte pröva överklaganden från bland andra föreningen Urbergsgruppen och ett antal markägare. När ärendet inte heller tas upp av Högsta domstolen står mark- och miljödomstolens ursprungliga avgörande fast och vinner laga kraft.

Tillstånd för 30 års brytning

Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt beviljade tillståndet i maj 2025. Det gäller i 30 år och omfattar fortsatt och utökad brytning av kalk- och märgelsten i File hajdar-täkten samt märgelsten i Västra brottet.

Heidelberg Materials får också uppföra anläggningar för sortering, krossning och transport av materialet samt leda bort inläckande dag- och grundvatten från täkterna. Kalkstenen används som råvara vid bolagets cementfabrik i Slite.

Tillståndet innehåller ett stort antal villkor om bland annat yt- och grundvatten, naturvärden, buller, vibrationer, damning och kemikaliehantering. Domstolen beviljade även Natura 2000-tillstånd och dispens från vissa bestämmelser i artskyddsförordningen.

Domstolen bedömde att täktverksamheten inte äventyrar den allmänna dricksvattenförsörjningen eller vattenuttag ur enskilda brunnar i täkternas närhet. Om verksamheten ändå skadar brunnar inom det fastställda påverkansområdet ska Heidelberg Materials ordna en alternativ dricksvattenförsörjning.

Bolaget ska investera 1,5 miljarder

Heidelberg Materials uppger att omkring 1,5 miljarder kronor ska investeras i skydds- och kompensationsåtgärder för vatten och natur på Gotland.

I åtagandena ingår enligt bolaget insatser som ska stärka dricksvattenförsörjningen. De planerade åtgärderna beräknas fördubbla den lokala kapaciteten för dricksvatten. Ett kontroll- och uppföljningsprogram ska användas för att följa effekterna och vid behov justera åtgärderna tillsammans med tillsynsmyndigheterna.

Investeringens storlek och den beräknade fördubblingen av dricksvattenkapaciteten är uppgifter från Heidelberg Materials. Effekterna har ännu inte uppnåtts utan är beroende av att åtgärderna genomförs och fungerar som planerat.

CCS-projektet är fortfarande pausat

Det långsiktiga täkttillståndet är en förutsättning för Heidelberg Materials planer på att bygga en anläggning för avskiljning och lagring av koldioxid, CCS, vid cementfabriken.

HD-beskedet innebär däremot inte att CCS-projektet har återstartat eller att finansieringen är klar. Utvecklingsarbetet är fortfarande pausat medan bolaget arbetar vidare med finansieringsfrågan.

Heidelberg Materials står fast vid ambitionen att genomföra satsningen. Enligt bolagets egen beräkning skulle anläggningen kunna minska Sveriges samlade klimatutsläpp med upp till fyra procent. Uppgiften är en prognos och inte ett uppmätt resultat.

Tillståndet undanröjer därmed den rättsliga osäkerheten kring den långsiktiga råvaruförsörjningen till cementfabriken. Det återstår fortfarande ett separat investerings- och finansieringsbeslut innan CCS-planerna kan förverkligas.

Analys

EU-status räcker inte för råvaruprojekten

EU har gett 60 råvaruprojekt strategisk status för att skynda på utvinning, förädling och återvinning. Nu varnar 23 av projekten för finansieringsproblem, svag marknadstillgång och långsamma tillståndsframsteg. Uppropet blottlägger avståndet mellan politisk prioritering och genomförbara investeringar.

Redaktionen 10 september, 2026 • 3 minuters läsning

Tjugotre av EU:s 60 strategiska råvaruprojekt står bakom ett gemensamt upprop om behovet av mer stöd. Dokumentet skickades till EU-kommissionen i augusti och har inte offentliggjorts, men som Reuters har tagit del av. Reuters rapporterade om innehållet den 8 september.

Enligt Reuters varnar projekten för att svårigheter med finansiering, marknadstillgång och framsteg i tillståndsprocesserna kan försätta vissa satsningar i omedelbar fara. Varningen gäller särskilt projekt som närmar sig slutligt investeringsbeslut och behöver kapital för att ta nästa steg.

Uppropet namnger inte de enskilda projekt som uppges ha akuta likviditetsproblem. Det går därför inte att dra slutsatsen att samtliga strategiska projekt befinner sig i kris eller att något bestämt nordiskt projekt ingår bland undertecknarna.

Strategisk status är ingen finansiering

EU-kommissionen utsåg 47 strategiska projekt inom unionen i mars 2025 och ytterligare 13 i länder utanför EU i juni samma år. Projekten omfattar utvinning, förädling, återvinning och i några fall ersättning av strategiska råvaror.

Statusen innebär bland annat att projekten betraktas som ett allmänintresse och ska kunna få samordnat stöd för finansieringskontakter samt snabbare tillståndsprocesser. Enligt EU:s förordning om kritiska råmaterial, CRMA, är den normala tidsgränsen 27 månader för utvinningsprojekt och 15 månader för projekt inom förädling och återvinning.

Kommissionen betonar samtidigt att CRMA inte i sig är ett finansieringsinstrument. Att ett projekt har valts ut innebär alltså inte något löfte om bidrag, lån, garantier eller investeringar. Statusen garanterar inte heller avsättning för produktionen genom bindande kundavtal.

I sitt svar till Reuters uppger kommissionen att den sedan december har satt ett ramverk på plats för att mobilisera 1,7 miljarder euro till strategiska projekt. Formuleringen innebär inte att motsvarande summa redan har betalats ut. Någon offentlig redovisning av hur mycket som har beviljats eller nått enskilda projekt framgår inte av kommissionens svar.

Elva projekt med nordisk anknytning

I kommissionens beslut från 2025 finns tre svenska projekt: LKAB ReeMAP med Malmberget, Per Geijer och den planerade industriparken i Luleå, Talgas grafitprojekt Natural Graphite One samt NorthCYCLE för batteriåtervinning.

De sex finländska projekten är Keliber Lithium, Kolmisoppi, Sakatti, Fortum Hydromet, Hycamites grafitproduktion och utbyggnaden av Jervois Finlands koboltraffinaderi. Bland projekten utanför EU finns även den norska koppargruvan Nussir samt det sammanlänkade grafitprojektet Norgraph-Greenland Graphite i Norge och Grönland.

Uppräkningen visar den nordiska bredden, men säger inget om projektens aktuella ekonomi eller om de har undertecknat uppropet. Kommissionens beslut om strategisk status är inte heller en löpande lägesrapport över projektens utveckling.

Nästa fråga är vad statusen har gett

Projekten ska bidra till CRMA mål för 2030: att EU ska utvinna minst 10 procent, förädla minst 40 procent och återvinna minst 25 procent av sin årliga förbrukning av strategiska råvaror. Högst 65 procent av förbrukningen av en strategisk råvara ska samtidigt komma från ett enda land utanför unionen.

Uppropet visar att urvalet av projekt bara är början. Innan ny kapacitet kan byggas behövs bland annat eget kapital och lån, tillstånd, konkurrenskraftiga kostnader och kunder som är beredda att teckna avtal.

Den naturliga följdfrågan till de nordiska projekten är därför vad EU-statusen hittills faktiskt har gett: nytt kapital, konkreta framsteg i tillståndsprocesserna eller bindande kundavtal. Utan sådana besked går det inte att bedöma hur stor del av den utpekade kapaciteten som kan vara i drift till 2030.