Intervju

Vad blir kvar när råvarorna lämnar bygden?

Europas behov av metaller och mineral skärper frågan om vad gruvetableringar ger tillbaka lokalt. Lennart Gustavsson, åter som ordförande för Georange, vill se starkare kommunal kompetens, långsiktigt statligt stöd och mer förädling nära råvaruuttaget. Han ser en risk för ”nykolonialism” om brådskan tränger undan lokala intressen, och vill få in fler motstående röster i branschens samtal.

Mats Janson 18 september, 2026 • 9 minuters läsning

En gruvinvestering kan innebära arbetstillfällen, bostadsbehov och nya krav på infrastrukturen i en liten kommun. Men hur ska kommunen bedöma vad etableringen betyder på längre sikt, och hur mycket av värdet blir kvar på orten?

Det är frågor som Lennart Gustavsson återkommer till när TripleM intervjuar honom. Han beskriver ett växande tryck att få fram mineral till industrin, förstärkt av Europas försörjningsberoende och det geopolitiska läget. Samtidigt oroar han sig för vad som händer med utrymmet för lokala invändningar när råvarubehovet framställs som akut.

I ett tidigare samtal har han använt ordet nykolonialism. När vi återkommer till uttrycket står han fast vid sin oro.

– Det tycker jag finns en relevant oro för, säger Lennart Gustavsson.

Hans förhållande till gruvnäringen börjar i Adak, två mil norr om Malå, där han växer upp med en pappa som var gruvarbetare. Han berättar om sommarjobb åt Boliden vid sligdammen och om en period under jord vid den närbelägna Rudtjebäcksgruvan i Skelleftefältet efter militärtjänsten.

– Det är min korta proletära karriär, säger han med ett skratt och berättar om ett yrkesliv som lärare och specialpedagog, med ett långvarigt politiskt engagemang.

I intervjun förenar han erfarenheter från kommunpolitiken, förtroendeupdrag på regional nivå och sina åtta år som riksdagsledamot med den uppgift han nu vill ge Georange: att skapa mötesplatser där gruvnäringens utveckling kan diskuteras också med dem som invänder mot den.

Kommunen behöver kunna värdera löftet

För att förtydliga hur han tänker beskriver Lennart Gustavsson en situation där en kommun har svårt att få ihop budgeten och ett företag presenterar planer på stora investeringar och hundratals arbetstillfällen. Löftet är svårt att avvisa. Därför blir kommunens förmåga att självständigt bedöma konsekvenserna avgörande, menar han.

Den kompetens han efterlyser gäller framför allt långsiktig samhällsplanering: ekonomiska och miljömässiga konsekvenser, bostäder, service och ansvar för infrastruktur. Företaget har sin tekniska sakkunskap. Kommunen måste kunna bedöma vad projektet betyder för samhället omkring anläggningen.

– Man kan inte kräva att mindre kommuner ska ha den kompetensen eller den beredskapen. Kommunal samverkan är en möjlighet, säger han och hänvisar till erfarenheter av gemensamma nämnder över kommungränserna, där flera kommuner delar på resurser och kompetens. Han resonerar också om en kunskapsnod som skulle kunna bistå kommuner och regioner inför stora investeringar. SGU:s mineralinformationskontor i Malå nämner han som en tänkbar utgångspunkt. Och planeringshorisonten måste sträcka sig över hela gruvans livslängd.

Vidare behöver kommunen undersöka hur samhället fungerar både före etableringen och efter att verksamheten upphört. En tidig uppgift är att pröva vilka behov som faktiskt kan uppstå.

– Vad betyder det här för samhället? Måste vi bygga fler skolor? Kommer vi att få en inflyttning? Hur ser infrastrukturen ut?
Lennart Gustavsson

Till detta hör kunskap om stegen från prospektering till eventuell gruvdrift. Gustavsson menar att skillnaden ibland försvinner i diskussionen. Prospekteringen bygger upp kunskap om en möjlig fyndighet, och bolaget som utför arbetet behöver inte vara den aktör som senare utvecklar en gruva. Projektet eller bolaget kan säljas vidare.

Den skillnaden behöver vara begriplig även utanför branschen, anser han. När undersökningar presenteras måste företaget förklara både syftet och osäkerheten: målet är att hitta något som kan utvinnas, men undersökningarna kan också leda till att projektet inte går vidare.

Arbetstillfällen räcker inte som svar

Den lokala nyttan behöver, enligt Lennart Gustavsson, bedömas längs en större del av värdekedjan. Vilka tjänster och leverantörsföretag kan utvecklas omkring gruvan? Var sker förädlingen? Var uppstår sysselsättningen och var hamnar vinsten?

Han vill att sociala konsekvenser får större utrymme i bedömningen av en etablering. Med skogsbruket som jämförelse beskriver han en oro för att bygden levererar råvaror medan fortsatt förädling sker någon annanstans. Samtidigt ser han möjligheter i teknik som gör det lättare att utföra kvalificerat arbete också på mindre orter.

Han vill också diskutera hur ekonomiska resurser återförs till de kommuner där naturtillgångarna finns. Han nämner gruvskatt och förändrade skattebaser som frågor att undersöka, utan att presentera en färdig modell. Hänvisningar till arbetstillfällen och kommunalskatt ger enligt honom inte hela svaret på vad bygden får tillbaka.

– Jag tror inte att det räcker. Det är skillnad på aktiviteten under byggskedet och den sysselsättning som består, säger han och hänvisar till vindkraftsutbyggnaden i sin tidigare hemkommun som han beskriver som en intensiv etableringsperiod som följdes av betydligt färre arbetstillfällen i driften.

– Det är den sortens skillnad som kommunerna måste kunna analysera innan de planerar bostäder och service.

Statens ansvar fortsätter efter etableringen

När nationellt angelägna projekt genomförs i små kommuner behövs statlig uppbackning under en längre tid, anser Lennart Gustavsson. Stödet behöver följa de behov som uppstår under projektets gång.

– Jag tror inte att staten kan säga: nu har vi gjort jobbet, nu är det upp till er.
Lennart Gustavsson

Han pekar på efterbehandlingen av Blaikengruvan i Sorsele som ett exempel på hur ansvaret kan bli långvarigt. Enligt SGU började Scanmining bryta zinkmalm i augusti 2006 och gick i konkurs i december 2007. Även den efterföljande ägaren gick i konkurs, utan att ha återupptagit malmbrytningen.

När konkursboets tillgångar inte räckte till beviljades statliga bidrag till arbetet. SGU redovisar cirka 400 miljoner kronor för perioden till och med 2035. Det är beviljade medel, inte en redovisning av redan förbrukade pengar. Myndigheten bedömer att vattenrening behövs under lång tid även efter avslutad efterbehandling. [1]

Statens roll blir särskilt känslig när nationella prioriteringar ställs mot kommunens egen planering. Gustavsson tar upp grafitprojektet vid Nunasvaara i Kiruna kommun som ett exempel på hur staten ”kör över” en kommun.

Den 22 januari 2026 antog regeringen en detaljplan som möjliggör gruvverksamhet där. Länsstyrelsen hade på regeringens uppdrag tagit fram förslaget i kommunens ställe. Beslutet föregicks av ett föreläggande till kommunen att anta en detaljplan och därefter ett uppdrag till länsstyrelsen. [2]

Lennart Gustavsson vill dock inte förenkla detta till en fråga om att ”köra över” en kommun. Hans oro gäller om en allt starkare betoning på råvaruförsörjning kan leda till att mindre hänsyn tas till lokal opinion. Han återkommer därför till behovet av tidig dialog, även när motsättningarna är svåra.

Effektivare regler är inte lättare regler

EU:s förordning om kritiska råmaterial, Critical Raw Materials Act (CRMA), är en del av bakgrunden. Den ska stärka försörjningen och innehåller särskilda regler för strategiska projekt. [3] Lennart Gustavsson ser ett tryck att göra processerna snabbare, men vill skilja effektivitet från minskad miljöhänsyn.

– Vi måste möjligtvis ha effektivare regler, men effektivare regler är inte lättare regler.
Lennart Gustavsson

Han bedömer att höga miljöambitioner kan vara en långsiktig konkurrensfördel för svensk industri. Företag som investerar i teknik och miljöåtgärder kan ha nytta av att kraven driver utvecklingen vidare. Att sänka ambitionerna kan, i hans resonemang, försvaga värdet av sådana investeringar.

En förbättring som han efterlyser är mer utvecklad myndighetssamverkan. Med Malå och Skelleftefältet som utgångspunkt beskriver han hur mineralintressen, renskötsel, naturvärden och andra anspråk på marken kan sammanfalla.

Här behöver olika juridiska frågor hållas isär. Miljöbalken har regler om avvägning mellan oförenliga riksintressen, men strandskydd och Natura 2000 omfattas också av särskilda bestämmelser. Alla skydd och markanspråk kan därför inte behandlas som likvärdiga poster i en enda intresseavvägning. [4]

Gustavsson berättar om en idé han tidigare varit med och skissat på: ett fiktivt gruvprojekt i nordvästra Malå där berörda myndigheter samlas och gemensamt undersöker hur intressekonflikterna ska hanteras. Syftet skulle vara ett bättre beslutsunderlag. Han beskriver det som ett sätt att pröva samverkan, inte som en genomförd tillståndsprövning.

Företaget måste vara tydligt med sitt syfte

För Lennart Gustavsson börjar dialogen långt före ett avgörande beslut. Markägare, samebyar och kringboende behöver tidigt förstå vad företaget vill undersöka och hur arbetet kan beröra dem. En borrigg eller ett flygplan som genomför mätningar ska inte bli den första informationen om ett projekt.

Kommunikationens uppgift är enligt honom att förklara verksamheten och dess förutsättningar. Att få människor att tycka att projektet är bra får inte vara själva målet. Företaget behöver också vara öppet med det kommersiella intresset, samtidigt som det förklarar varför det finns en marknad för råvaran.

– Ni ska tjäna pengar, det är er uppgift när ni har ett aktiebolag. Men sen kan man ju diskutera mycket annat utöver det, säger han.

Georange vill få med fler som invänder

Det är i samtalen mellan olika intressen som Lennart Gustavsson ser en uppgift för Georange. Föreningen grundade Euro Mine Expo som första gången arrangerades i Malå innan den flyttades till Skellefteå 2008. Nu vill Lennart Gustavsson framför allt pröva mindre mötesplatser, nära de frågor och områden där intressena möts.

Han beskriver Georange som inne i en nystart och vill under de närmaste åren undersöka om det finns behov av den rollen. Men trovärdigheten skulle öka om fler motstående intressen fanns representerade, anser han. Han efterlyser större medverkan från miljörörelsen och vill få med samebyar.

Samtidigt ser han ett hinder för samebyarnas deltagande i branschanknutna sammanhang:

– Det är svårt att få dem med, för då kan de lätt bli ansedda som köpta.

Att få människor till samma möte räcker inte, framhåller Gustavsson. Det behövs ödmjukhet, pedagogik och metodik för att deltagarna ska kunna tala med varandra också när de är oense. Han återkommer till föreningens devis om att prata med folk, inte om folk.

– Där man träffas, där man tycker lika, det händer i grunden väldigt lite.

Han räknar inte med att varje samtal ska sluta i enighet.

– Man kan kanske inte uppnå konsensus, men man kan uppnå acceptans.

[1] SGU, Blaikengruvan. Sidan är granskad 18 mars 2025. Stöd för konkurserna, cirka 400 miljoner kronor beviljade till och med 2035 och fortsatt vattenrening. Uppgiften är daterad i artikeln; den ska inte läsas som en ny totalbudget för september 2026.https://www.sgu.se/samhallsplanering/fororenade-omraden/gruvor/blaikengruvan/

[2] Regeringen, Regeringen antar detaljplan för ny grafitgruva i Kiruna kommun. Publicerad 23 januari 2026; beslutet fattades 22 januari. Stöd för vem som tog fram respektive antog planen. Regeringens beskrivning av kommunens handläggning används inte som bevis för kommunens motiv.https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2026/01/regeringen-antar-detaljplan-for-ny-grafitgruva-i-kiruna-kommun/

[3] EU-förordning 2024/1252 av den 11 april 2024, publicerad 3 maj 2024. Förordningens inledning stödjer syftet om försörjning och särskilda strategiska projekt. Den exakta beräkningen av tillståndsfrister har inte kunnat slutkontrolleras i denna genomgång; 27-månadersuppgiften är därför borttagen ur artikeln. Den är under inga omständigheter en allmän tid från prospektering till en gruva i drift.https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX%3A32024R1252

[4] Miljöbalken, särskilt 3 kap. 10 §, 4 kap. samt 7 kap. om områdesskydd. Avvägning mellan riksintressen är inte ett generellt undantag från andra skyddsregler. Texten gör ingen juridisk bedömning av ett enskilt projekt.https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/miljobalk-1998808_sfs-1998-808/

FoU

EU:s mineralproblem handlar om vem som tar risken

Varför har strategiska europeiska mineralprojekt svårt att få kapital trots ett starkt politiskt stöd? En ny studie söker svaret i hur EU, USA och Kina fördelar den ekonomiska risken. Medan Kina bär en stor del genom statlig planering och USA använder finanspolitik, upphandling och säkerhetspolitiska ingripanden har EU historiskt lämnat mer av risken till företagen.

Mats Janson 16 september, 2026 • 3 minuters läsning

TripleM rapporterade nyligen att 23 av EU:s 60 strategiska råvaruprojekt varnar för problem med finansiering, marknadstillgång och tillstånd. Att ett projekt har fått strategisk status enligt förordningen om kritiska råmaterial innebär inte att det garanteras kapital eller kunder.

En ny statsvetenskaplig studie ger en möjlig strukturell förklaring till detta glapp. Cornel Ban vid Copenhagen Business School jämför industripolitiken för kritiska råmaterial i Kina, USA och EU. Hans huvudfråga är inte bara vilka mål eller stödprogram regionerna har, utan hur deras institutioner hanterar ekonomisk risk.

Det kan handla om vem som tar förlusten om råvarupriserna faller, tekniken inte fungerar i industriell skala eller kunderna inte är beredda att teckna långsiktiga avtal. Gruvor, raffinaderier och separationsanläggningar kräver stora investeringar långt innan intäkterna kommer. Politisk efterfrågan på europeiska råvaror är därför inte samma sak som ett finansieringsbart projekt.

Kina samordnar hela kedjan

Cornel Ban beskriver Kina som en statsstyrd utvecklingsmodell där risk kan tas upp inom statliga planeringsorgan, statsägda företag och politiskt styrda banker. Det ger möjligheter att samordna investeringar genom hela värdekedjan, från gruvor och raffinering till materialproduktion och industriell användning.

Modellen innebär att enskilda projekt inte behöver bära hela marknads- och investeringsrisken själva. Det bidrar enligt analysen till att förklara Kinas starka position inom framför allt förädling och raffinering.

USA beskrivs som en annan typ av interventionsstat, starkt präglad av nationell säkerhet. Där kan risk fördelas genom federala stöd, skattepolitik, offentlig upphandling och statliga beställningar. Företagen förblir privata, men staten kan skapa en marknad eller bära delar av kostnaden när en råvara bedöms som strategiskt viktig.

EU har lagt nya verktyg ovanpå den gamla modellen

EU har historiskt arbetat mer genom regler, standarder, handelsrelationer och allianser. Enligt studien har det inneburit att en större del av risken för investeringar i gruvor och förädlingsanläggningar lämnats till privata aktörer.

Förordningen om kritiska råmaterial, nya finansieringsinitiativ och urvalet av strategiska projekt visar att EU rör sig mot en mer aktiv industripolitik. Cornel Ban beskriver dock utvecklingen som lager som läggs ovanpå den befintliga modellen, snarare än en fullständig förändring.

EU saknar bland annat en gemensam statsbudget och balansräkning som motsvarar en nationalstats. Unionen har därför svårare att snabbt samla finansiering och ta industriell risk på samma sätt som Kina eller USA.

Här möter studien den verklighet som TripleM tidigare beskrivit. EU kan sätta mål för utvinning, förädling och återvinning samt ge vissa projekt politisk prioritet. Men om staten inte tar en större del av risken måste projekten fortfarande övertyga privata investerare om framtida priser, tillstånd, teknik och kundavtal.

En förklaring – inte en rangordning

För nordiska mineralprojekt väcker analysen frågan om vad strategisk status faktiskt behöver kompletteras med. Det kan handla om garantier, lån, offentliga köpavtal eller andra former av riskdelning. Studien fastställer däremot inte vilket verktyg EU bör välja eller att alla strategiska projekt behöver offentligt stöd.

De modeller Cornel Ban beskriver är dessutom idealtyper. De gör skillnaderna tydliga, men förenklar variationerna inom Kina, USA och de 27 EU-länderna. Analysen visar inte heller att Kinas modell är överlägsen när miljömässiga, sociala och statsfinansiella konsekvenser vägs in.

Studiens viktigaste bidrag är i stället att flytta frågan från politiska ambitioner till institutionell kapacitet. Europas råvaruproblem handlar inte bara om fyndigheter, tillstånd eller teknik. Det handlar också om vem som är beredd att bära risken tills en gruva eller förädlingsanläggning faktiskt kan stå på egna ben.

Referens: Cornel Ban, The Beautiful and the Smelted: Industrial Policy Regimes for Critical Minerals in China, Europe and the United States, Stato e mercato, nummer 1, 2026, sidorna 59–99.

Gruva

Batterifordon ändrar kraven på gruvventilation

Batterifordon minskar både avgaser och värmeutveckling under jord, men ventilationen kan ändå inte dras ned obegränsat. En simulering av den amerikanska guldgruvan Turquoise Ridge visar att luftens hastighet och fördelning blir avgörande när dieselavgaserna försvinner. I den studerade gruvan kunde luftflödet minskas med 20 procent utan att den fastställda minimihastigheten underskreds.

Mats Janson 16 september, 2026 • 3 minuters läsning

Ventilationen i en underjordsgruva ska föra bort bland annat avgaser, spränggaser, damm och värme. Systemet dimensioneras ofta för hög belastning, även om behovet varierar mellan olika delar av gruvan och under olika tider.

Med behovsstyrd ventilation regleras luftflödet efter var fordon och personal befinner sig och vilken verksamhet som pågår. När dieselfordon ersätts av batterielektriska maskiner försvinner utsläppen av förbränningsgaser och dieselpartiklar, samtidigt som fordonen normalt avger mindre värme.

Det skapar utrymme för lägre luftflöden och minskad elanvändning. Men den nya studien visar att dieselavgaserna bara är en av flera faktorer som bestämmer hur mycket luft en gruva behöver.

Simulerade trafik och ventilation tillsammans

Muhammed Kahraman och H. Şebnem Düzgün vid Colorado School of Mines har byggt en modell av Turquoise Ridge, en underjordisk guldgruva i Nevada. Modellen kombinerar transportflöden, fordonens rörelser över tid och gruvans ventilationsnät.

Det är alltså inte fråga om ett fullskaligt försök där gruvans maskinpark och ventilation ändrats i verklig drift. Forskarna har i stället använt förhållandena vid en verklig gruva för att simulera olika kombinationer av batterifordon och behovsstyrd ventilation.

Resultaten visar att övergången till batterifordon minskar både värme och utsläpp under jord. I modellen kunde det totala luftflödet reduceras med upp till 20 procent. Enligt forskarnas beräkningar minskade då ventilationens energianvändning och de tillhörande koldioxidutsläppen med omkring 47 procent.

När luftflödet sänktes ytterligare underskreds däremot kraven på minsta lufthastighet i delar av gruvan. Den begränsande faktorn var alltså inte längre främst värme eller avgaser, utan förmågan att hålla luften i rörelse och fördela den till rätt platser.

Svensk studie pekar åt samma håll

Frågan har en tydlig svensk koppling. En tidigare studie av LKAB:s tidigare testgruva, Konsuln, i södra delen av Kiirunavaara, visade att behovsstyrd ventilation skulle kunna minska kostnaderna för ventilation och uppvärmning samt undvika en planerad uppgradering av huvudfläktarna. Batterifordon gav ytterligare besparingsmöjligheter.

Även där fanns dock en nedre gräns för luftflödet. I Konsuln var bland annat radonexponering och kraven på minsta lufthastighet avgörande för hur långt fläktarna kunde varvas ned.

Tillsammans visar studierna att elektrifiering inte gör ventilationen överflödig. I stället förändras dimensioneringsgrunderna. När dieselavgaser och en del av värmelasten försvinner får lokala faktorer som radon, damm, spränggaser och luftens rörelse större betydelse.

Siffrorna gäller en gruva

Resultaten från Turquoise Ridge kan inte överföras direkt till svenska gruvor. Ventilationsbehovet påverkas av gruvans utformning, djup, berggrund, klimat, produktionsmetod och vilka föroreningar som förekommer.

Studien behandlar inte heller batteribränder som huvudsaklig fråga. Risken för termisk rusning och giftiga brandgaser är viktig vid elektrifiering under jord, men kräver separata analyser av bland annat laddningsplatser, detektion, utrymning och brandsläckning.

Det centrala resultatet är i stället att batterifordon och behovsstyrd ventilation måste planeras som ett sammanhängande system. Möjligheten att spara energi är betydande, men den säkra nivån kan bara fastställas utifrån förhållandena i den enskilda gruvan.

Referenser: Muhammed Kahraman och H. Şebnem Düzgün, ”Safety implications of integrating battery-electric vehicles with ventilation-on-demand in underground mining: A simulation-driven study at Turquoise Ridge Mine”, Journal of Industrial Safety, 2026.
Gyamfi, S, Halim, A & Martikainen, A. Development of Strategies to Reduce Ventilation and Heating Costs in a Swedish Sublevel Caving Mine—a Unique Case of LKAB’s Konsuln Mine. Mining, Metallurgy & Exploration 39, 221–238 (2022). https://doi.org/10.1007/s42461-021-00483-y