Till huvudinnehållet

Nu lanserar vi TripleM – häng med från starten! 

FoU

Vätgas kan frigöra järn ur kopparslagg

Mer än 99 procent av järnet i en kopparslagg kunde återvinnas i laboratorieförsök med vätgasreduktion följd av smältseparation. Forskarna beräknar kraftigt lägre energianvändning och klimatutsläpp än vid kolbaserad reduktion. Men lång behandlingstid, hög vätgashalt och ett efterföljande smältsteg visar också avståndet till industriell drift.

Mats Janson
Mats Janson 16 september, 2026 3 minuters läsning
Rönnskär from the sea
Studien gäller en laboratorieprocess som till exempel skulle kunna nyttjas vid Bolidens smältverk i Rönnskär på sikt. Kopparslagg innehåller järn som är kemiskt bundet i bland annat järnsilikat. I laboratorieförsök har forskare frigjort järnet med vätgas och därefter koncentrerat det genom smältseparation.  Robert Vikström

Kopparslagg bildas vid smältning och raffinering av koppar och innehåller ofta stora mängder järn. Järnet är emellertid kemiskt bundet, bland annat i järnsilikatet fayalit, och kan därför inte utan vidare användas som råvara i ett stålverk.

Forskarna Can Li och Shiwei Zhou med fler vid Kunming University of Science and Technology har undersökt en process i två steg. Först reduceras de järnhaltiga föreningarna med vätgas utan att slaggen smälts. Därefter smälts det behandlade materialet så att järnet kan separeras och samlas i en metallisk legering.

Det skiljer metoden från både traditionell kolbaserad reduktion och processer där vätgas sprutas direkt in i en smälta.

Över 99 procents återvinning

Försöken visar att fayaliten kräver relativt hög temperatur och hög koncentration av vätgas för att reduceras effektivt. Det bästa resultatet uppnåddes vid 950 grader, sex timmars behandling, en vätgashalt över 80 procent och ett gasflöde på minst 10,8 liter per gram slagg.

Under dessa förhållanden översteg järnåtervinningen 99 procent. Efter den följande smältseparationen innehöll den framställda järnlegeringen omkring 96,6 viktprocent järn.

Resultatet visar att järnet kan frigöras ur slaggens komplexa mineralstruktur. Det innebär däremot inte att materialet redan är färdigt att använda i kommersiell ståltillverkning. För ett stålverk är halten av koppar och andra kvarvarande ämnen avgörande. Koppar är exempelvis svårt att avlägsna ur en stålsmälta och kan försämra stålets egenskaper om halten blir för hög.

Klimatvinsten är beräknad

När vätgas reagerar med järnoxid bildas vatten i stället för koldioxid. Forskarna beräknar att deras process kan minska den samlade energianvändningen med 91,5 procent och växthusgasutsläppen med 94,9 procent jämfört med konventionell kolbaserad reduktion av kopparslagg.

Siffrorna bygger på beräkningar, inte på uppmätt drift i en fullskalig anläggning. Resultatet påverkas också av hur vätgasen, elektriciteten och processvärmen produceras. Vätgasreduktion är därför inte automatiskt en process med låga utsläpp.

Även smältseparationen kräver energi. För en industriell bedömning behöver hela kedjan räknas in, från framställning och eventuell återcirkulation av vätgas till uppvärmning, smältning och rening av den färdiga legeringen.

Relevant även för nordiska smältverk

Studien är relevant för nordisk metallindustri eftersom kopparslagg redan tas till vara på andra sätt. Vid Bolidens kopparsmältverk Rönnskär granuleras exempelvis slagg till järnsand, ett järnsilikatmaterial som har använts som ballast i bygg- och anläggningsprojekt.

Forskarna har inte undersökt slaggen från Rönnskär, och resultaten visar därför inte att samma process kan användas där. Kopparslaggens sammansättning varierar mellan smältverk, råvaror och processer. Alternativet att utvinna järn behöver dessutom vägas mot befintliga användningar av slaggen.

Nästa steg är att pröva tekniken i större skala och med slagg från olika anläggningar. Det återstår också att visa om sex timmars reduktion med en vätgashalt över 80 procent kan bli tekniskt och ekonomiskt rimlig, och om den utvunna legeringen håller tillräcklig kvalitet för att bli en verklig råvara för stålindustrin.

Referens: Can Li, Shiwei Zhou, Yonggang Wei, Bo Li och Hua Wang, ”Toward Low-Carbon Metallurgy: Sustainable Iron Recovery from Copper Slag Using Hydrogen Reduction”, ACS Sustainable Chemistry & Engineering, volym 14, nummer 29, 2026, sidorna 13339–13354.



Nyhet

Välkommen till TripleM!

TripleM är en ny journalistisk plattform för metall-, mineral- och gruvindustrierna. Vi följer tekniken, affärerna, forskningen och människorna som formar branschen, allt med ett nordiskt perspektiv, nyfikenhet och en ambition att förklara hur branscherna hänger ihop.

Mats Janson
Mats Janson 14 september, 2026 2 minuters läsning
Slide 16_9 - 29
Nu lanseras TripleM!

Idén bakom TripleM bottnar i det faktum att metaller finns överallt i våra liv. Och att kunskapen, arbetet och vägvalen bakom dem trots det sällan får det utrymme de förtjänar. 

TripleM ska därför vara en plats för alla som arbetar i branschen och för dem som vill förstå den bättre. Vi vill inte bara berätta att en investering görs eller att en teknik utvecklas, utan också varför det spelar roll för produktionen, människorna och samhället runt omkring. Samtidigt är branscherna som vi bevakar stora och spretiga. Därför erbjuder vi möjligheten att skräddarsy vilken typ av nyheter och uppdateringar man vill ta del av.

Flera av oss som är med och lanserar TripleM har arbetat inom metall-, mineral- och gruvindustrierna med journalistik, kommunikation och affärsutveckling. Rent redaktionellt vill vi vara nära branschen och självständiga i vår bevakning. Samarbetspartner bidrar med kunskap, perspektiv och kontakter, men redaktionen bestämmer vad vi bevakar och publicerar. Vår uppgift är att ställa frågor, kontrollera uppgifter och skilja resultat från löften.

Sajten är vårt första steg med intervjuer, fördjupningar och forskningsbevakning. Under hösten växlar vi upp med poddar och nyhetsbrev, en bit i taget för att varje del ska bli genomarbetad och användbar. Längre fram vill vi även skapa fler möjligheter för människor i branschen att mötas och utbyta kunskap.

Nu vill vi gärna höra från dig vad som behöver förklaras bättre? Vem borde vi träffa? Vilka frågor saknar du i bevakningen?

Välkommen till TripleM, vi ser fram emot att lära känna dig!

Tipsa oss!
Har du tips, idéer och tankar kring vad vi på TripleM ska skriva om?
Här hittar du kontaktuppgifter.


Dela artikeln

FoU

EU:s mineralproblem handlar om vem som tar risken

Varför har strategiska europeiska mineralprojekt svårt att få kapital trots ett starkt politiskt stöd? En ny studie söker svaret i hur EU, USA och Kina fördelar den ekonomiska risken. Medan Kina bär en stor del genom statlig planering och USA använder finanspolitik, upphandling och säkerhetspolitiska ingripanden har EU historiskt lämnat mer av risken till företagen.

Mats Janson
Mats Janson 16 september, 2026 3 minuters läsning
AdobeStock_2054224454
Förädling och smältning är avgörande led i försörjningen av kritiska mineral. En ny studie visar hur Kina, USA och EU använder olika politiska och finansiella verktyg för att bygga sådan industrikapacitet. Adobe Stock

TripleM rapporterade nyligen att 23 av EU:s 60 strategiska råvaruprojekt varnar för problem med finansiering, marknadstillgång och tillstånd. Att ett projekt har fått strategisk status enligt förordningen om kritiska råmaterial innebär inte att det garanteras kapital eller kunder.

En ny statsvetenskaplig studie ger en möjlig strukturell förklaring till detta glapp. Cornel Ban vid Copenhagen Business School jämför industripolitiken för kritiska råmaterial i Kina, USA och EU. Hans huvudfråga är inte bara vilka mål eller stödprogram regionerna har, utan hur deras institutioner hanterar ekonomisk risk.

Det kan handla om vem som tar förlusten om råvarupriserna faller, tekniken inte fungerar i industriell skala eller kunderna inte är beredda att teckna långsiktiga avtal. Gruvor, raffinaderier och separationsanläggningar kräver stora investeringar långt innan intäkterna kommer. Politisk efterfrågan på europeiska råvaror är därför inte samma sak som ett finansieringsbart projekt.

Kina samordnar hela kedjan

Cornel Ban beskriver Kina som en statsstyrd utvecklingsmodell där risk kan tas upp inom statliga planeringsorgan, statsägda företag och politiskt styrda banker. Det ger möjligheter att samordna investeringar genom hela värdekedjan, från gruvor och raffinering till materialproduktion och industriell användning.

Modellen innebär att enskilda projekt inte behöver bära hela marknads- och investeringsrisken själva. Det bidrar enligt analysen till att förklara Kinas starka position inom framför allt förädling och raffinering.

USA beskrivs som en annan typ av interventionsstat, starkt präglad av nationell säkerhet. Där kan risk fördelas genom federala stöd, skattepolitik, offentlig upphandling och statliga beställningar. Företagen förblir privata, men staten kan skapa en marknad eller bära delar av kostnaden när en råvara bedöms som strategiskt viktig.

EU har lagt nya verktyg ovanpå den gamla modellen

EU har historiskt arbetat mer genom regler, standarder, handelsrelationer och allianser. Enligt studien har det inneburit att en större del av risken för investeringar i gruvor och förädlingsanläggningar lämnats till privata aktörer.

Förordningen om kritiska råmaterial, nya finansieringsinitiativ och urvalet av strategiska projekt visar att EU rör sig mot en mer aktiv industripolitik. Cornel Ban beskriver dock utvecklingen som lager som läggs ovanpå den befintliga modellen, snarare än en fullständig förändring.

EU saknar bland annat en gemensam statsbudget och balansräkning som motsvarar en nationalstats. Unionen har därför svårare att snabbt samla finansiering och ta industriell risk på samma sätt som Kina eller USA.

Här möter studien den verklighet som TripleM tidigare beskrivit. EU kan sätta mål för utvinning, förädling och återvinning samt ge vissa projekt politisk prioritet. Men om staten inte tar en större del av risken måste projekten fortfarande övertyga privata investerare om framtida priser, tillstånd, teknik och kundavtal.

En förklaring – inte en rangordning

För nordiska mineralprojekt väcker analysen frågan om vad strategisk status faktiskt behöver kompletteras med. Det kan handla om garantier, lån, offentliga köpavtal eller andra former av riskdelning. Studien fastställer däremot inte vilket verktyg EU bör välja eller att alla strategiska projekt behöver offentligt stöd.

De modeller Cornel Ban beskriver är dessutom idealtyper. De gör skillnaderna tydliga, men förenklar variationerna inom Kina, USA och de 27 EU-länderna. Analysen visar inte heller att Kinas modell är överlägsen när miljömässiga, sociala och statsfinansiella konsekvenser vägs in.

Studiens viktigaste bidrag är i stället att flytta frågan från politiska ambitioner till institutionell kapacitet. Europas råvaruproblem handlar inte bara om fyndigheter, tillstånd eller teknik. Det handlar också om vem som är beredd att bära risken tills en gruva eller förädlingsanläggning faktiskt kan stå på egna ben.

Referens: Cornel Ban, The Beautiful and the Smelted: Industrial Policy Regimes for Critical Minerals in China, Europe and the United States, Stato e mercato, nummer 1, 2026, sidorna 59–99.



Cookies

Den här webbplatsen använder cookiesför statistik och användarupplevelse.

Core-template använder cookies för att förbättra din användarupplevelse, för att ge underlag till förbättring och vidareutveckling av hemsidan samt för att kunna rikta mer relevanta erbjudanden till dig.

Läs gärna vår personuppgiftspolicy. Om du samtycker till vår användning, välj Tillåt alla. Om du vill ändra ditt val i efterhand hittar du den möjligheten i botten på sidan.