EU förstärker fri tilldelning, men ger inte stålet någon generell lättnad
EU-länderna och Europaparlamentet har enats om en säkerhetsbuffert på omkring 121 miljoner fria utsläppsrätter för perioden 2026–2030. Uppgörelsen kan dämpa kostnadstrycket för vissa energiintensiva processer, men förändrar inte generellt villkoren för stål- och metallindustrin.
Den preliminära överenskommelsen nåddes sent den 12 november och gäller industrier vars fria tilldelning beräknas utifrån EU:s riktmärken för värme och bränsle.
En utsläppsrätt ger innehavaren rätt att släppa ut ett ton koldioxid. När en industri får utsläppsrätter gratis behöver den inte köpa motsvarande mängd på marknaden, förutsatt att utsläppen ryms inom tilldelningen.
Det handlar dock inte om 121 miljoner helt nya utsläppsrätter. Omkring 88 miljoner kommer från den mängd som EU-kommissionen redan föreslagit skulle göras tillgänglig inom det befintliga systemet. Ytterligare 28 miljoner har tidigare hållits inne eftersom berörda anläggningar inte har uppfyllt villkor om bland annat energibesiktningar eller klimatneutralitetsplaner.
Därtill skapas en särskild reserv på fem miljoner utsläppsrätter för mycket utsatta energiintensiva sektorer. Om dessa inte används ska de i stället gå till moderniseringsfonden och innovationsfonden.
Uppgörelsen höjer därmed inte EU samlade utsläppstak. Den förändrar hur utsläppsrätter inom systemet fördelas.
Bara vissa processer omfattas
EU använder 52 produktspecifika riktmärken för att beräkna fri tilldelning. Därutöver finns riktmärken för värme och bränsle, som används för produkter och processer som saknar ett eget produktriktmärke. Dessa svarar för omkring en fjärdedel av den fria tilldelningen.
Den nya uppgörelsen gäller enbart värme- och bränsleriktmärkena. EU-rådet nämner bland annat kemi, massa och papper, livsmedelsproduktion, keramik och glas som berörda branscher.
För metall- och mineralindustrin blir effekten därför anläggningsspecifik. Enskilda processer kan omfattas om tilldelningen beräknas utifrån användningen av värme eller bränsle. Däremot går det inte att dra slutsatsen att svenska stålverk, smältverk, mineralproducenter eller gjuterier generellt får fler fria utsläppsrätter.
Kommissionens kommande beräkningsregler blir avgörande för vilka anläggningar som faktiskt gynnas och hur stor deras ökade tilldelning blir.
ETS och CBAM
I TripleM:s nya poddavsnitt om ETS och CBAM, som publiceras inom kort, förklarar Helén Axelsson från Jernkontoret hur systemen hänger samman. ETS sätter ett pris på utsläppen från europeisk produktion, medan CBAM ska ge importerade varor en motsvarande koldioxidkostnad när den fria tilldelningen till berörda sektorer trappas ned.
Den nya uppgörelsen illustrerar samtidigt att EU kan justera enskilda delar av den fria tilldelningen utan att ändra systemets huvudsakliga riktning. Den förändrar inte den CBAM-kopplade nedtrappningen för berörda järn- och stålvaror och löser inte heller den exportfråga som diskuteras i podden: att europeiska producenter möter konkurrenter utan motsvarande koldioxidkostnad när de säljer utanför EU.
TripleM har tidigare följt hur CBAM går från regelverk till praktiskt genomförande i artikeln Verifierare får tillgång till CBAM-registret. I analysen Vem betalar för stålets omställning? undersökte vi samtidigt hur kostnaden för utsläppsminskningarna fördelas mellan företag, kunder och stater.
Den nya överenskommelsen är ytterligare en del av samma dragkamp. EU dämpar den kortsiktiga kostnadsökningen för vissa industriprocesser, men lämnar de större frågorna om export, konkurrenskraft och fri tilldelning efter 2030 öppna.
Uppgörelsen ska nu godkännas formellt av både rådet och Europaparlamentet.