Meta köper klimatvärdet – någon annan får stålet
Meta har tecknat ett flerårigt avtal om klimatvärdet från en del av Stegras framtida stålproduktion i Boden. Det fysiska stålet ska säljas till andra kunder utan tillhörande klimatanspråk. Upplägget kan ge Stegra en grön premie även för svårsålda volymer under upprampningen, men ställer höga krav på spårbarhet och klimatredovisning.
Meta ska inte köpa stål från Stegra. I stället köper teknikbolaget miljöattributcertifikat, EAC, som representerar klimatprestandan hos stål som i framtiden produceras vid anläggningen i Boden.
Modellen kallas book-and-claim. Den innebär att en produkts miljöegenskaper skiljs från den fysiska varan och säljs separat. Stålet kan hamna i ett europeiskt stängsel, golv eller någon annan produkt, medan Meta får rätten att tillgodoräkna sig dess lägre klimatpåverkan i relation till den mängd stål som företaget använder eller köper genom sina leverantörskedjor.
Enligt Stegras modell motsvarar ett certifikat klimatvärdet hos ett ton producerat stål. Certifikatet ska inte utfärdas förrän stålet faktiskt har tillverkats, verifierats och levererats till den fysiska kunden.
Det är därmed inte samma sak som en traditionell klimatkompensation. Meta köper inte en skogsplantering eller koldioxidinfångning för att neutralisera valfria utsläpp. Företaget betalar för miljöegenskapen hos en verklig mängd stål som produceras med lägre utsläpp än konventionell masugnsbaserad tillverkning.
Certifikaten kopplas till stål utanför specifikation
Stegra avser att knyta certifikaten till så kallat non-prime-stål. Det är användbart stål som av olika skäl inte uppfyller den ursprungliga kundens krav på exempelvis dimensioner, yta eller mekaniska egenskaper. Materialet säljs därför till mindre krävande användningsområden (såsom golv och stängsel).
Non-prime-stålet ska tillverkas i samma vätgas- och elbaserade process som Stegras övriga produktion. Bolaget räknar med upp till 95 procent lägre koldioxidutsläpp än vid konventionell masugnsbaserad ståltillverkning.
Problemet är att marknaden för material utanför den ursprungliga specifikationen är starkt prisstyrd. Den fysiska köparen kan därför vara ovillig att betala extra för den lägre klimatpåverkan.
Genom certifikaten kan Stegra i stället sälja stålet till ordinarie pris och låta Meta betala för klimatvärdet. Det ger bolaget en möjlighet att få en grön premie även för volymer där den fysiska kunden annars inte hade betalat den.
Kopplingen till non-prime-stål är särskilt betydelsefull under upprampningen. Nya stålverk producerar normalt en större andel material utanför specifikation innan processerna har stabiliserats och rätt kvalitet kan uppnås med jämnhet. Certifikaten kan därmed skapa intäkter från volymer som annars riskerar att säljas med låg marginal under Stegras ekonomiskt och tekniskt känsligaste fas.
Stegra anger emellertid inte hur stor volym Meta har avtalat om, priset på certifikaten eller när betalningarna ska ske. Avtalet kan stärka förväntade framtida kassaflöden, men pressmeddelandet visar inte att det tillför någon omedelbar likviditet.
Microsoft, Google och Meta köper samma modell
Meta är den tredje stora teknikkoncernen som tecknar avtal om miljöattribut från Stegras produktion.
Microsoft ingick 2025 både ett avtal om fysiskt stål och ett separat avtal om certifikat. I september 2026 följde Google med ett avtal som omfattar certifikat motsvarande upp till 91 000 ton stål under det första året, med ambitionen att senare öka volymen.
Det nya Metaavtalet visar därför att book-and-claim håller på att utvecklas från pilotmodell till en återkommande del av Stegras försäljning. Gemensamt för köparna är deras snabbt växande datacenterverksamheter, där stål, cement och annan infrastruktur ger upphov till stora indirekta utsläpp.
Teknikbolagen köper normalt inte stålet själva. Det byggs in i anläggningarna genom långa kedjor av byggföretag, komponenttillverkare och materialleverantörer. Certifikaten ger dem möjlighet att finansiera stål med lägre utsläpp utan att först förändra hela den fysiska leverantörskedjan.
Vi på TripleM har tidigare frågat (i analysen Vem betalar för stålets omställning?) hur merkostnaden ska fördelas mellan stålbolag, kunder och offentliga aktörer. Certifikatmodellen ger ett nytt svar: den gröna premien kan betalas av ett företag som varken köper eller använder just det stål som premien härrör från.
Klimatvärdet får bara användas en gång
Modellens trovärdighet bygger på att samma utsläppsminskning inte tillskrivs både Meta och den fysiska stålkunden.
Enligt Stegra ska den som köper det fysiska non-prime-stålet därför förbinda sig att inte marknadsföra eller redovisa det som stål med lägre utsläpp. I produktdeklarationer, klimatredovisning och vidareförsäljning ska materialet behandlas som konventionellt stål. Det är Meta som genom certifikatet får rätten till klimatanspråket.
Varje certifikat ska följas från utfärdande till slutlig användning och verifieras av en extern part. Stegra uppger också att den redovisade klimatprestandan ska bygga på anläggningens genomsnittliga utsläpp per ton. Bolaget ska alltså inte kunna koncentrera hela produktionens klimatfördel till en liten certifierad volym och framställa den som utsläppsfri.
Stegras pressmeddelande från 12 november namnger dock inte den externa verifieraren eller redovisar certifikatens pris, register, fullständiga beräkningsmetod eller jämförelseutsläpp. Dessa uppgifter blir viktiga att ta in när modellen ska granskas i praktiken.
Redovisningsreglerna är fortfarande under utveckling
Stegra och Meta beskriver certifikaten som ett sätt för Meta att hantera stålrelaterade utsläpp i leverantörskedjan, så kallade scope 3-utsläpp. Det betyder inte nödvändigtvis att samma mängd omedelbart kan dras av från Metas fysiska utsläppsinventering.
Science Based Targets initiatives nya regler öppnar för råvarucertifikat och book-and-claim när företag inte kan agera direkt i den egna leverantörskedjan. Samtidigt ska åtgärder som inte förändrar företagets fysiska utsläppsinventering redovisas separat.
Greenhouse Gas Protocol arbetar fortfarande med en särskild standard för sådana marknadsinstrument. Organisationens nuvarande underlag är uttryckligen inte ett färdigt standardförslag, och en offentlig konsultation om den kommande standarden planeras först till 2027.
RMI har publicerat ett särskilt ramverk för book-and-claim inom järn och stål, medan ResponsibleSteel fortfarande utvecklar sina regler för spårbarhet och produktanspråk. Det finns alltså framväxande principer för bland annat verifiering, register och skydd mot dubbelräkning, men ännu ingen helt harmoniserad internationell praxis.
Meta kan därför trovärdigt säga att bolaget finansierar klimatvärdet från Stegras produktion. Det bör däremot inte hävda att stålet i ett visst datacenter kommer från Boden eller automatiskt behandla köpet som om det fysiska stålet i den egna leverantörskedjan hade bytts ut.
En intäkt men ingen finansieringslösning
TripleM har tidigare rapporterat att Stegra behöver ytterligare kapital sedan kostnaden för att färdigställa Bodenanläggningen visat sig vara högre än ägarna räknade med (Metaavtalet löser inte den finansieringsfrågan). Varken kontraktsvärde, betalningsprofil eller omfattning är offentliggjorda.
Flera långsiktiga certifikatavtal kan ändå göra framtida intäkter mer förutsägbara och visa investerare att det finns betalningsvilja för produktionens lägre klimatpåverkan. Särskilt värdefullt blir det om premien kan hämtas från volymer som annars hade sålts utan klimatpåslag.
Den avgörande frågan är additionaliteten: om Metas betalning faktiskt hjälper Stegra att färdigställa, starta eller skala upp produktionen snabbare än vad som annars varit möjligt. Det går inte att bedöma utan avtalsvolym, pris och kunskap om hur intäkterna påverkar projektets finansiering.
Avtalet visar ändå hur marknaden för stål med lägre utsläpp håller på att delas i två. Den ena kunden köper stålet. Den andra betalar för klimatvärdet. Om reglerna förhindrar dubbelräkning och pengarna bidrar till ny produktion kan modellen bredda marknaden för den gröna premien. Om kopplingen blir för svag riskerar företagens klimatredovisning däremot att förbättras snabbare än deras fysiska leverantörskedjor.